malinteresia

jag vill skriva ner precis vad jag känner, utan att någon alls ska förstå någonting.
så för det första; jag tror aldrig att jag gav upp. det var därför känslorna aldrig kom.
för det andra; det är jobbigt att vilja ha det man inte kan få. sen är det även jobbigt att kunna få det man vill ha och att ha det man har. det finns egentligen ingenting alls kvar.
för det tredje: det är lika jobbigt att känna som att inte känna. jag vet.

jag vill slita det ur mig. det känns som om vi tävlar. jag vill inte tävla, jag vill bara vinna.
det är du som tävlar, jag som blir lurad. smärta blandad med kärlek. ett begär som håller tron vid liv. som att falla varje natt, falla allt längre ned. sedan vakna upp varenda morgon till en värld som tar förgivet att du klarar av att vara stark.

du tror att du vet hur det känns. ingen vet. för vissa väcker skrivna ord känslor inom dem, sånt de glömt bort att känna. medlidande tror jag det kallas. i mig bildar känslorna de skriva ord som du nu läser. och medlidande är överskattat, för människor glömmer alltid.

kan man gå vilse även om man aldrig tidigare har gått rätt? är inte den vilsna vägen då i själva verket den rätta? och hur vet man om den väg man för tillfället går på är just denna, före man gått hela den vägen ut? finns det någon speciell väg överhuvudtaget? finns det?

jag har känt dig så mycket längre än du tror. jag har nog aldrig riktigt känt någon annan.
men du finns inte, jag finns. jag har aldrig riktigt känt mig själv.