malinteresia

Och så kom de en natt.
De kom med sina flåsande
andedräkter och vridna sinnen.
Mörkret erbjöd inget skydd och
hur som helst var det redan för sent.
De drog i mig från alla håll,
och jag gick tillslut sönder.
Bit för bit plockade de isär mig
men jag vägrade ge ifrån mig ett ljud,
inte ens ett knyst.
Jag hoppades att min tystnad skulle plåga dem.

Jag vet inte när det egentligen tog slut,
natten kändes evig.
Och när dagen åter orkade komma,
så visste jag redan vad som väntade mig.
De ger sig aldrig, glömmer aldrig, lämnar aldrig.
Jag undrar om andra se att jag är trasig,
om det syns hur de förstörde mig.
Ja, de kom en natt för att döda mig en aning.
Jag kämpade inte emot,
det skulle bara ge dem vad de vill ha.
Nej, jag gav inte ens ett knyst,
hoppades att min tystnad skulle plåga dem.

Mörkret faller snabbt från himlen,
natten är på väg, men de är redan här igen.
Ögonen rullar i globerna, de är tillbaka.
Jag känner deras närvaro.
Kylan ilar genom mig och flyckten är inte långt bort.
Men det finns ingenstans att fly.
Jag kramar istället täcket i min händer, så hårt jag förmår.
Så börjar de igen, de plockar och drar,
de gör vad de gör bäst.
Men jag ger dem inget mer än min kropp.
Jag ger dem inte ett knyst,
hoppas att min tystnad ska plåga dem.

Djupare och djupare gräver de,
men jag känner knappt av dem längre. 
Senor och slamsor, ja allt vad jag egentligen är,
allt ägs av dem nu.
Blodet rinner ikapp med tårarna, 
och min tystnad är min seger, ända tills den bryts.
Nu plockar de isär mitt hjärta.
Smärtan är total och nederlaget är ett faktum.
Mitt skrik ekar i nattens mörker.
Jag snyftar till och de njuter av vad de åstadkommit.
det var allt de begärde,
en reaktion från min likgiltiga själ.

Rollerna är ombytta.
De ger mig ingenting,
hoppas att deras frånvaro ska plåga mig,
och jag har brytit tystnaden,
skriker ut min klagosång så fort mörkret faller.
'Jag gav er vad ni ville ha,
ändå lämnade ni mig, ensam och trasig'.
Ja, jag skriker och de njuter.