malinteresia

Hennes välformulerade meningar om livet och världen
vi är menade att leva det i, har gjort henne närsynt.
Och jag går hela dagar och bara vägrar stå ut, vägrar finna mig i allt.
Vissa kallar henne vindögd, men jag kan se att hon blundar.
Ja, hon har slutat titta, går hela dagar utan att se.
Ögonen är slutna, men munnen går på som vanligt.
Inövade fraser, ord som sagts så många gånger att dess kanter
nötts sönder med bokstäver som nästintill gått av.
Hon kan allting utan till, hon kan det för det är allt hon har kvar.
Allt som håller henne från att ramla, och botten vill ju ingen nå.

Han är likadan, fast helt tvärtom.
Han tycker inte om det där med ord som talas högre än i tankarna.
De stora ögonen ser precis som mina, att hon blundar.
Och jag vet att han ser så mycket som andra glömmer bort att titta på.
Varje dag går han genom livet utan ett enda ord med ögon som
knappt vågar blinka av rädsla för att missa någonting av värde.
Om nätterna när mörkret tränger sig på skriver han.
Han skriver om allt som finns och inte finns.
Ja, han skriver allt det där som han inte säger, för det är allt han har kvar.
Allt som håller honom från att ramla, och botten vill ju ingen nå.

Och jag lever mina dagar utan att varken tala med henne eller se åt honom.
Men ibland kan jag tänka att det skulle vara vackert om de två hjälptes åt.
Han skulle kunna hjälpa henne att se och hon skulle kunna föra hans talan.

De skulle kunna leva som de två de är, fast tillsammans, som en.

Det är synd att han aldrig skulle kunna berätta för henne vad de ser

och att hon aldrig skulle kunna se vad han egentligen vill ha sagt.

Så där går de, var för sig blundar de och tiger.

Det slår mig att jag kanske inte kan uttrycka mig på det sätt som hon gör
och jag kanske inte är riktigt lika klarsynt som han, men ingen av dem kommer
få den andre, bara för att de har valt att stå ut och finna sig i allt.