malinteresia

jag har en vän som vill fly nästan lika mycket som jag själv. hon målar inte svart, men har ständigt grått. och min vän, hon vet precis som jag själv att det inte handlar om att fly från, och inte ens så mycket om att fly till, utan att det som mest bara handlar om att inte fastna.
jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla. förändras ständigt, bara för att försöka springa från min egen person och är 
aldrig samma men inte annorlunda på något ändå sätt. lika uppkäftig, lika avig och lika liten.

och min vän vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag tänker ibland att jag borde förklara för henne att det inte kommer räcka, för det gör det aldrig. ja, jag tänker ibland att jag borde förklara för henne hur hon kommer att fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. men jag vet att det inte skulle göra någon skillnad så jag låter henne hållas, påminner mig om att jag är likadan. för jag vill skriva om världen, tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att de ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar. vet att det aldrig kommer fungera, men ser det som ett dugligt tidsfördriv. kanske till och med en mening med det där som tiden ständigt räknar. 

men ja, vi ska springa mycket bättre än vi gör just nu, längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. och ja, vi ska träffa världen nästan lika mycket som vi ska skriva om den och vi ska skriva om den nästan lika mycket som vi ska träffa den.