malinteresia

Bussen rullar in i det alltid (känns det som) snöbelagda Övik.
Med detta vita vinterland, upplyst av vägens alla gula gatlycktor och med
skidbacken till höger om oss, fylls jag av en känsla av att jag är på
resandefot. Den där känslan som upprymmer en med frihet och förväntan.
Jag är på väg, om än på väg hemmåt. Det spelar egentligen ingen roll.
Jag slås av många olika tankar, en av dem säger mig att det inte
är själva bussresan som är det viktigaste just nu, det är en helt annan resa.

Tomas sjunger i mina öron om sina värmlands indianer och jag
känner hans vartenda ord. Jag förstår, jag vet. "Det var ett krig och vi var Värmlands indianer".

Ytterligare två förluster, en väntad, en idiotiskt borttappad, har gjort mig nästintill
likgiltig. och likgiltigheten liksom fyller mig, den lugnar mig, den är mig. 
Jag vet vad som krävs, både av mig själv och av andra. jag vet vad jag själv kräver. 
Allting är egentlgien tillfällighet. Ibland blir det helt fel, även om man tänkte rätt.
Bussen rullar vidare och om ett par timmar kommer jag vara hemma igen, 
helt ovetande av att jag glömt min mobilladdare på hotellet i Härnösand, 
och helt ovetande om att jag nu, två veckor senare fortfarande inte kommer ha den. 

Nya tag imorgon, likgiltigheten har lämnat mig och när startsignalen går
så tänker jag istället låta värmlands indianerna fylla mig, lugna mig, vara mig.