malinteresia

dagar som alla andra, äger ord som ingen talar om.
någonting är annorlund, men jag sätter inte fingret
på det, bara för att det är så fult att peka.
blundar istället och sväljer meningar om känslor.
dom ska ju kännas, eller hur? inte sägas, inte skrivas. 
men jag verkar lika oriktig som de okända känslorna.

'ångest' viskar dem och jag lever på det onda, som jag alltid
gjort. bara för att jag är som mest just när det skär som värst.
ja, bara för att precis då är jag helt och hållet oskriven. 
orkar lite mer för varje gång jag dör en aning, andas bara när
det verkligen behövs och drar penseldrag av svart mellan
varje andetag, är ingenting när allt annat kommer omkring.

men det är just det med att leva igen efter att man dött, just
det med att sluta gräva och börja fylla igen alla gropar istället,
gå vidare, släppa taget och hitta nytt, hitta rätt, hitta bättre.
forgive but not forget, liksom.
tillåta sig själv att faktiskt måla svart, men sedan också tvinga
sig att måla om i en annan färg när det mörka är som mörkast.