malinteresia

Han tittar leende på mig och säger "så där kunde jag också dansa, en gång i tiden". Jag vet inte vad jag ska svara, önskar som mest att han skulle kunna visa mig, lära mig. Men han är gammal nu och åren har härjat med honom, precis som många sjukdomar. Blodflödet är dåligt i benen och han klarar knappt av att gå hundra meter utan att måsta stanna och vila. Han pratar inte högt om det, skäms nästan lite känns det som. Jag pratar inte högt om det heller, men mitt hjärta gråter varje gång han saktar in för att pusta ut.

Han nynnar med i sången och ser så längtansfull ut när han talar igen "visst spritter det i benen på en?"  Jag vill svara att "det spritter i alla fall i hjärtat", men det vågar jag inte, ler mot honom och håller med "jo, det ser roligt ut att dansa". Vi fortsätter titta medan de flyger omkring på golvet i sina spettsskor. Han pratar på om tiden då han gick i skolan och hade precis likadana, "på vintern fick vi ha hö i dem, som isolering för att inte frysa tårna av oss". Jag lyssnar till vartenda ord, men har inte så mycket att säga. Han ser lycklig ut, men jag tror mest det beror på att han drömmer sig tillbaka. Det gör jag också, skapar mig en egen bild av hur det måste ha varit och han är så lycklig i mina minnen av hans förflutna.

Ibland kommer sådana där dagar då allting bara känns dumt. Då vårt känns så litet, jämfört med det som varit och vi känns liksom små, medan tiden blir otroligt stor och viktig. Det kryper i mig när jag tänker på hur jag slösar och jag tror att jag krymper en aning sådana dagar. Jag tänker att det är synd att man tillslut ska dö och att om jag fick välja skulle jag vilja vara gammal hela livet, lagom gammal, vackert gammal. Önskar mig rätt i andras ögon, mest i mina egna. Önskar mig vackergammal och klok, bara för att jag går snett med mening. Bara för att jag ungt och dumdristigt inte tror att livet riktigt blir levt annars. Men så umgås jag några få timmar med min morfar, och sedan skulle jag kunna släppa allt bara för att få se honom dansa.