ensam kvar.

Hon pratar inte längre.
Det ser ut som om hon är tom på ord.
Tom på bra saker att säga.
Orden räckte inte till och tiden sprang förbi oss,
vi märkte ingenting.
Man ser i blicken att hon vill ut.
Hon vill härifrån.
Det slår mig att hon kanske redan gått.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0