malinteresia

Jag bär på ett monster som ingen ser,
en rädd, liten varelse som inte vill kämpa mer.
Hon skriker lungorna ur sig med sin stumma röst.
- Lilla vän, vet du inte att i denna värld hittar du ingen tröst?
Hon bankar och slår för att få människors uppmärksamhet,
men hur mycket hon är försöker, så är det bara jag som vet.
Hon vill så gärna stå i centrum med sina osynliga, fula tassar,
Hon vill älska alla hon ser, men jag tycker inte det passar.

Hon ser världen med mina ögon, men tycker ändå den är underbar.
Jag ser allt jag saknar, hon ser allt jag har.
Jag hatar henne, för hon tvingar mig att minnas.
Hon hatar mig, för jag låter inte henne finnas.
Jag har lyckats göra henne osynlig för alla andra,
men vi vet båda två att vi föralltid är fast med varandra.