malinteresia

Med taggtråd på ena sidan
och glasskärvor på den andra
gick hon på sin spända lina genom
livets alla krökar och svängar.
Hon kunde aldrig balansera,
ramlade alltid, men nöjde sig inte utan.
Hon ville inte leva livet
bara för att det skulle bli levt.
Nej, hon ville balansera.

Sa med sin hesa röst att
'vi borde sluta sörja de som står över,
borde dö av döden, leva av livet och inte tvärtom'. 
Nykomlingar tittde på alla ärr,
undrade vad liv egentligen betydde för henne.
Rutinerade iakttagare pekade på
glasskärvorna nedanför, till svar.
'Hon skär sig inte med flit,
livet ärrar henne bara lite då och då'.

Så där stod de, män som mörka gestalter,
väntade de bara på nästa fall.
Levde av hennes misstag,
insöp varenda bloddroppe hon spillde.
Hon brukade säga saker i stil med att 
'som iakttagare får man inga egna ärr av livet'.
Dom såg på henne med brinnande blickar,
men lyssnade aldrig till hennes ord. 
De väntade alltför ivrigt på nästa snedsteg. 
Och hon gjorde som hon alltid gjort,
med armarna utsträckta och blicken
fäst på linan gick hon fram och tillbaka.

Men till slut så tröttnade hon en dag,
satte sig bara ner på linan,
dinglade med fötterna i sitt eget tomrum
och log för att hon var helt värdelös.
Livet hade paserat och hon hade inget lärt sig,
ramlade fortfarande alltför ofta.
Det mörka cirkustältet och åskådarna
utan ansikten ångade av ilska.
Och tanken slog henne:
vem var det egentligen som
hon hade balanserat för?

Hon sitter där än och är bara helt värdelös
och för en gångs skull känner hon att hon bara duger.