malinteresia

(allt som står här är bara en liten bit av det hela.
och det är bara de skrivna orden som finns kvar
efter att känslan försvunnit, men det vet bara jag)

Känslor som känns i 10 sekunder stannar för alltid,
bara för att jag inte kan låta bli att minnas.
Ibland undrar jag varför jag envisas med att skriva.
Jag vet inte vad jag tycker, men du får om du vill.

Försöker man läsa allt som inte står så läser man fel.
Mellan raderna är det faktiskt bara blankt ibland.
Det är bara så det är men jag vet inte vars gränsen går.
Du och jag, han med henne och alla dom som aldrig
riktigt fanns, inte som vi.

Jag vet inte vad jag gör, men jag kan inte vara ensam.
Och nu är jag slut, eller i alla fall detta kapitel.
Vi ses någon annan gång, någon annanstans.

Och jag vet inte varför, men jag känner för att sjunga
"over the rainbow" med eva cassidys röst, men
jag är ju knäpp så jag lyssnar på "say goodbye" istället.