malinteresia

Varje morgon när hon stiger upp, så försvinner hon en aning.
Jag ser henne varje dag och hon är alltid lite mindre än förut.
Tankar kryper i mig, om att livet bara ska bli levt och om att döden
tydligen är hemsk, fast jag egentligen vill tänka den som vacker.

Idag sov jag förbi morgonen, bara för att låta världen vänta ett tag.
Bara för att när jag inte längre vill, så gömmer sängen mig en aning.
Och då kan du undra, dra dig i håret och fundera, då kan du sakna,
för just då är självömkan och hatet och allt det hemska helt och hållet sant.

Kanske en dag att dagen verkligen kommer finnas där för oss att fånga.
Jag funderar om dina beslut är lika glasklara som 'vi' en gång var,
och om min ensamhet är lika självvald som varje hejdå vi ger varandra.
Jag ville att du skulle kämpa, men inte bara för kämpandets skull.

Jag lämnade dig först,
men du lämnade mig helt.