malinteresia

Och ibland vill jag påstå att jag inte tror på kärlek.
Jag vill skrika att det bara är ett påhitt som lurat oss alla.
Men jag ångrar mig alltid innan jag hinner börja.
Då brukar jag iställer tänka att så många hjärtan som
det finns, så många sätt finns det också att älska på.
Och därför kanske kärleken är svår att se, fast den alltid finns.

Du tittar på mig som om jag pratar på något konsigt språk.
Och jag tänker att om du förstod mina ord så skulle
du kanske kunna förstå mina känslor lite bättre.
Sen tänker jag att det är bra att du inte förstår allt.
Jag vill inte vara så enkel, det vill nog ingen.
Men jag vill inte heller vara så svår som jag är, det bli så ensamt.

Jag bygger och river mina murar, om vart annat.
Dom funkar aldrig som skydd, alltid bara hinder.
Jag står stark med dem och faller sönder lika snabbt.
Det är bara sådan jag är, bara sådan jag blev.
Det spelar ingen roll hur stadigt det ser ut att vara.
Jag kan rasa med mina murar vilken sekund som helst.

Och dina ord ekar som det värsta av svek.
Jag vet att det är jag som gjort fel, men hur kunde du? 
Min mur föll som så många gånger förut, 
men du hade redan byggt upp en ny på andra sidan.
Den är av hårdaste sten och helt omöjlig för mig att rubba.
Nu är det upp till dig, jag har ingenting kvar att varken bygga eller riva.