Jag kallar det för en komplimang.
Och pojken som har hjärtat utanpå,
han skrattar rutinerat bort all gråt.
Under himlen
och solen
och molnen
där garvar han så det räcker för
oss båda två.
Låter sina leende läppar skydda
det där blodiga som förväntas slå.
För man kan inte känna annat än lycka,
om man valt att bära det där röda utanpå.
Och jag lämnade mitt på hans vägg,
bara för att han ibland
får mig
att glömma att jag inte är en
sådan där som skrattar bort all gråt.
Kommentarer
Postat av: Alexander
Denna text var bra malin :)
Postat av: m
Tack, Alleman :)
Trackback
