malinteresia

jag drömmer om en pojke med kolsvart, smutsigt hår och trasig själ. han vandrar längs en strand utan slut. och havet till vänster om honom breder ut sig med sin oändlighet, liksom himlen och stjärnorna ovanför honom. det är sent, men sömnen har han lämnat hemma, och skorna likaså, de var ändå gamla och nötta. han älskar hur allt det fula som hör vår värld till, tycks suddas ut varje kväll när mörkret faller och tystnaden åter sjunger sin stumma sång. ensam besöker han stranden natt efter natt, bakom mina stängda ögonlock. där äger han oändligheten. allt han ser och allt han tar i, blir hans. min dröm är hans dröm. vår dröm.
men när han vandrat så långt att himlen åter börjat färgas i röd och orange och rosa, och ljuset sakta men säkert letar sig fram i båda våra medvetanden så faller han på knä i sanden. där skriker han sedan ut sin sanning, med ord som aldrig vetat någon begränsning. förklarar sin lycka och sorg och längtan i varenda stavelse som lämnar han läppar. för så är det, han viger natt efter natt åt sin vandring, bara för att påminna mig om att ingenting är evigt.
och till slut vaknar dem, alla dem som representerar verkligheten. reser sig som en vägg mot den lilla pojken med kolsvart, smutsigt hår som gråter tårar av otillräcklighet där han står på knä och blickar ut mot havets oändlighet. om dem bara kunde se det han ser. men verklighetens representanter har ingen tid till övers för drömmande tårar, höjer istället sina veta-bättre-röster och protesterar, tycker att

livet

måste vara något mer

och det är just det som skiljer honom från dem, just det som stärker hans sanning. för han vet att dem kommer att dö, utan att verkligen ha levt. och mot slutet så kommer dem också att inse hur deras väntan på livet, i själva verket blev en väntan på döden. hur tron om att vi kan leva imorgon istället för idag, förblindar oss till att mista det viktigaste vi någonsin haft, tiden. och därför är den lilla pojken och allt vad han står för, vår dröm, min verklighet. lev nu.