malinteresia

han går genom kylan

och snön

och sig själv, bara för att hitta

till henne.

drar ned luvan över ansiktet

och gömmer sig för världen.

följer fötterna

som blint lyssnar till hjärtat.

hela tiden bara några

meter

och en evighet bort.

bilden av hennes ögon

som skär genom hans person

gör honom matt.

hon vet.

men tanken av hennes kind mot

hans bröst

när han viskar genom varje

andetag att hon

är anledningen till att hjärtat

fortsätter att slå,

skingrar det mörkaste av mörker.

och om hon ändå bara hade

öppnat dörren

eller om han ändå bara hade vågat

ringa på.

om de ändå bara hade försökt

finnas för varandra,

så kanske de tillslut också hade lyckats