malinteresia

jag har för vana att ta andras sorg och göra den till min egen. jag vill rädda hela världen från sig själv. men min sorg växer konstant, bara för att jag redan vet att jag inte kommer att räcka till. som min vän. han som tar uttrycket 'skratta bort det onda' till helt nya höjder. han är en sådan där som inte släpper andra speciellt nära inpå, skyller på livet som inte äger några garantier. och jag brukar låta honom hållas, tänker för mig själv att han har ju så rätt. alltid rätt.
jag hittade en bok en gång som handlade om en liten pojke som kunde ha varit min vän. det var den finaste bok jag någonsin hållt i mina händer, bara för att orden var underbart oskuldsfulla men samtidigt så starka och levande. jag gav boken till min vän. han läste den aldrig, kunde ju inte förstå att den i själva verket faktiskt handlade om honom, och att den var det finaste som fanns, för mig. som han. jag har tagit åt mig av hans sorg också. jo, för han har så mycket av den. och jag antar att den tillslut blev för stor för att orka kännas, han lärde sig med tiden att skratta bort den. det hör nog till, att den här pojken har det finaste av leenden också. och det är synd hur han använder det som mest, bara för att gömma sorg.

och nu när vintern bäddar in och söver sommarvärmen, så står han inte ut. inte för en sekund. inte någonsin. låter själen fly så gott den kan medan skrattet uppehåller verkligheten. går vilse i sin egen ensamhet medan pappa kör bort det förflutna till reprisen. för så är det. nu ska vi glömma. det är ju bara det att han kan inte, kommer ihåg allting som om det aldrig ens försvunnit. pappa kommer aldrig att förstå och pojken blundar nu, bara för att ögonen inte klarar av att le som läpparna. sedan super han och knullar bort sorgen i fjortisar utan namn 
varenda helg. och inte för att han är hemsk och okänslig och kåt, nej. bara för att han så gärna vill känna någonting annat. vad som helst. om så bara för en stund.

jag undrar om han gråter när ingen ser.
jag undrar om han läser det här.