malinteresia

hur kan det någonsin vara fel? så rätt. fel. minns du? det är skönt att vara mänsklig, skönt när allting blir suddigt. men jag minns. försöker hitta någon sorts struktur, några skarpa linjer att följa. mitt huvud snurrar igen. varför låter vi omständigheterna bestämma? dem är ju våra, eller hur? ändå äger dem oss som vi aldrig kommer att äga dem.
man glömmer bort hur sällan saker och känslor och handlingar känns äkta. minns du senast du såg någonting riktigt, från hjärtat? jag står inte riktigt ut med mig själv. utan dig. han med henne. står du ut, utan mig? det enda riktiga jag kan hitta, det knarkar.
jag flyr från mina känslor, var är omständigheterna? var är du? du som slår mina tankar och känslor och undanflykter hela tiden, gång på gång. jag kommer på mig själv med att undra, önska. jag vill slå tillbaka. men jag vet inte. du kanske ser i suddigt. jag kan inte låta bli att tänka på det. jag kan inte låta bli oss.

(och jag ber om ursäkt, någon gång kanske det blir vackra ord. just nu är det bara vad det är)