malinteresia

jag gav bort honom.

han sparade mitt hjärta på sin vägg, jag sparade hans längst bort på min bokhylla.

sedan lämnade jag honom till henne, men han försvann inte. försvinner aldrig. som om någon av oss någonsin skulle släppa taget om sitt bultande, röda. han kommer alltid finnas där, mittemellan var jag är och borta. ge mig sina blickar som alltid stannar längs mina linjer lite för länge för att dem ska kunna passera som osynliga. och jag hoppas att han alltid kommer dränka hela min person i sina ögon när jag förmår att se åt hans håll. 

men tänk om han någon gång, när hans blick stannat längs mina linjer lite längre än den borde ha gjort, råkar se så pass långt in att han ser min tomhet, min hemskhet. tänk om han börjar hata mig, förakta mig. spottar från sitt 'mittemellan' mot mitt 'var jag är' för att sedan vända bort sin blick och gå. det skulle döda mig. strypa mig. äta upp mig inifrån och ut. sticka hundra knivar genom min person. ta mina andetag ifrån mig.

det skulle, sakta men säker sudda ut alla de där linjerna 

som han gett mig. som bara han kunde ge mig.