malinteresia

ibland glömmer jag bort varför jag andas, varför tiden går, varför fånglarna kvittrar, varför vi vänder och går åt olika håll, varför människor dör innan de hunnit leva klart, varför ingenting egentligen spelar någon roll. varför jag skriver. jag lämnar alla måsten som jag ständigt bär på, låter mina tunga skor tynga ner mig och sedan slösar jag. Jag slösar på andetag, på tid som går, på fågelkvitter. Jag slösar på allting, utom mina egna ord. stänger in dem, intalar mig själv att dem är för bra för världen, för missförstådda, för enkla för att göra någon skillnad, för små, för stora. redan sagda, kanske. alla vill vi ju rädda världen. jag har bara mina ord. dem kommer inte att rädda någon, inte ens mig själv. gnaget kommer alltid att gnaga, tills vi läcker genom alla hål som gnagts, tills vi försvunnit helt och hållet. ibland är allting så glasklart när det är oklart. när det är tomt.