malinteresia

jag har en vän som vill fly nästan lika mycket som jag själv. och om n i o dagar fly hon bort i en sekund eller två, bara för att sedan komma tillbaka. säger att hon ska prova och se, lista ut om hon trivs där hon hamnar. jag funderar som mest vad hon ska göra för att inte fastna där, så som man fastnar här. det kanske visar sig med tiden.. för min vän, hon vet precis som jag själv att det inte handlar om att fly från, och inte ens så mycket om att fly till, utan att det som mest bara handlar om att inte fastna.
"jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla", så skrev jag till min vän för n i o månader sedan och hon vet att det fortfarande är min sanning, att livet gnager i mig medan jag slösar bort det.

men min vän hon vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag hoppas att hon lyckas, hoppas att hon tillslut fastnar utan att livet börjar gnaga i henne. och jag tänker inte påstå att det inte kommer räcka, inte förklara hur hon kommer fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. hennes hopp är mitt hopp. jag behöver henne. Jag är ju trots allt likadan, vill skriva om världen. tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att dem ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar.

och jag vill nog bara säga till henne att hon nu springer mycket bättre än vi någonsin gjort. hon springer nu längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. jag vet att du kommer träffa världen, nästan lika mycket som jag kommer skriva om den. och att jag kan komma att skriva om den, nästan lika mycket som du träffar den.