malinteresia

jag såg mig själv idag, i ett fotografi av någon annan. jag grät inombords för att du inte såg mig, sedan dog jag en aning, eller överlevde. vad vet jag.. jag andades hur som helst några sekunder senare, fortsatte framåt. för vi går väl framåt, eller hur? alltid framåt. när hände det, alltihop? när lyckades vi intala oss själva att vi hade en endaste liten aning? när gick vi på våra egna lögner och trodde att vi var människor? sådana där som lever på andra, som lever på sin övertygelse, på sin tro. eller håller sig vid liv på den, vad vet jag.. som dödar och dör om vartannat och ser vår värld rasa i samma takt som vi själva. när fick vi för oss att vi ville vara sådana över huvudtaget? jag har en kompis som alltid ler fast hans hjärta gråter, en som låtsas och en som jag bara kallar kompis, som inte är det på riktigt. jag har andra som sluter ögonen och springer, flyr så länge det går. vissa av dem trycker ned andra för att inte själv ligga längst underst, och några få försöker desperat vara den bästa sig själv de bara kan. en påstod också att han bara lever på sommaren, men jag vet inte. på något vis misslyckas vi alla. är det på grund av det som vi kan kalla oss för människor..?