malinteresia

helt ärligt så vet jag inte var vi tog vägen, men tillsammans kunde vi ha stoppat tiden en sekund eller två. istället så hakar jag på trenden och lyssnar på melissa horn. lite oväntat kanske, men hon sjunger om mig. och om dig. kanske om alla kärlekshistorier som någonsin funnits, men alla hennes ord för mig att vilja skrika mina rak upp i ditt ansikte.

när ska du någonsin förstå? Och tiden virvlar förbi, så som de dansande löven gör om hösten. jag försökte stoppa den, tiden. försökte stanna där vi var för att aldrig låta dig gå.

men jag blev ensam kvar (tillsammans kunde vi ha gjort det).

minns du den där gången när det inte fanns någon annan än du och jag? minns du hur komplicerat vi trodde att det var då? och nu bygger dom om mitt förflutna, allt det där som jag kunde utantill, med slutna ögon och bakbundna händer. och mitt i natten, i sömnen. jag kan det inte längre medan tiden bara går. melissa sjunger och det är nog tur för det finns så mycket som jag vill säga dig, så mycket jag vill fråga. men det skulle inte passa sig. skulle inte måla oss i våra rätta färger. så jag är tyst, klarar inte ens av att artighetsprata, även om det skulle måla ganska bra utåt.

jag skrek aldrig åt dig och kanske var det det som var fel. tillsammans kunde vi ha stoppat tiden. eller åtminstone måla oss i andra färger, i en annan framtid. 

(och du fick en låt av mig, eller egentligen hela melissa horn. jag vet inte om jag kan ge bort henne, men jag gör det ändå. lyssna på hennes låt "new york")