vissa dagar känns det mer än andra.
jag spontanfar till göteborg. har inte packat väskan, men vad gör det när man reser dit vägen tar en. på väg mot våren och takterrasser att titta ner från, på allt det andra. titta ner och försöka glömma den där fast punkten bara för ett ögonblick eller två. den som vi så gärna vill tappa bort, som alltid kommer gnaga i oss så länge vi låter den (jag hatar att den gnager i honom med).
han pratar på om det som är, som om ingenting annat har någon betydelse.
jag kan inte riktigt se det, kommer knappt ihåg hur man gör. jag antar att han har rätt. vi har fastnat, i en tid som inte fastnar för någon. intalar oss själva att vår verklighet idag måste vara den vi lever imorgon också, men jag vet inte. han vet nog inte heller.
bara att det är lättare så här. lättare än att hitta nya vägar, uppifrån takterrasser i främmande städer. lättare än att inte packa väskan när man reser dit vägen tar en.
och jag bluffar bara. är tillbaka i det fasta och verkliga om några dagar, men till dess tänker jag låtsas som jag aldrig har låtsas förut. bara för att fly är det jag gör bäst. och för att vissa dagar känns det så mycket mer än andra, gnaget. jag saknar sådant som jag aldrig haft. som det ska vara, antar jag.
vi ses när vi ses och om inte annat så vet att jag tänker på oss ibland och att det finns annat än det som är för stunden, sekunden. believe it.
Kommentarer
Trackback
