malinteresia

det var sent och rummet var mörkt, han bar sitt hjärta utanpå. som han gör. och jag vet, det är så lätt att glömma, att tappa bort sig själv och att låtsas. men han får mig att minnas.

jag dröjde mig kvar. han gjorde likadant.

kanske mest för att han vill åt alla mina ord, så som jag vill åt dem. och jag vet, det är inte riktigt så riktigt som det borde vara, för att dem ska vara helt och hållet sanna. men han får mig att vilja skriva.

saknaden blev för stor här om natten. som den har en tendens av att bli.

för stor för att glömmas, tappas bort eller inte låtsas om. så han andades tungt medan jag fångade ögonblick och vi dröjde oss kvar. bara för att minnas något som kunde ha varit.