malinteresia

jag har varit borta alldeles för länge för att kunna låtsas som om ingenting har förändrats. hur naivt det är att tro att allting som vi inte är en del av, inte är. tiden står aldrig still bara för att vi råkar vara någon annanstans.

det är juni och jag hittar tussilago i diket längs med vägen där jag går. vinden bråkar med solen om värmen och molnen hjälper till. jag tittar tyst upp mot himlen, som drömmare gör mest och önskar att jag egentligen var något helt annat.

det tar emot. varje steg och varje andetag. varje ögonblick som jag inte kan göra till mitt eget. dikterna skriver sig själva nu, det går av bara farten. jag tappar ord för att ge plats åt nya medan de håller på.

och sedan går jag hem, som jag gör. till huset där kylskåpet aldrig står tomt, men där vi ändå äter som mest på varandra. för stunden, i alla fall.

jag funderade för någon dag sedan på att ta bussen, bara åka. jag tar aldrig bussen längre. den går aldrig hela vägen fram. jag skulle vara tillbaka innan någon ens märkt att jag varit borta eller aldrig ens tänka mig tillbaka hit.

jag vill så innerligt hitta någon som är som jag. jag vill le och tänka att 'dig kommer jag aldrig förstå mig på' samtidigt som han tänker samma sak. inget mer än så.

jag lämnar tussilagon i diket, går längs vägen som jag alltid går.