empati och långbensskratt (var ska vi börja med att sluta?)
det var inte roligt, det var inte menat att vara roligt. folk skrattar ändå.
och jag kan inte låt bli att undra om de kanske gör det bara för att det behövs. för att allting är som ett påklistrat skratt. påklistrade, leende läppar som inte vågar göra annat än att rätta sig efter den grå massan.
tänk om alla skulle gråta av allting som är värt att gråta för. då kanske vi skulle drunkna i alla tårar. för vad än vardagspoeter eller känslor eller småflickor (mig själv inräknad) säger, så tar dem aldrig slut. vi låtsas bara som det, skrattar hellre och blundar.
jag påstår inte att jag är bättre än någon annan. klarar inte ens av att läsa dagstidningar längre. jag vill inte veta av död och fattigdom och krig, inte djurplågeri eller hatbrott eller sjukdom. jag låtsas inte om, som alla andra. det är bara det att jag sluter ögonen, men ser ändå. gråter ändå.
vill så gärna få folket att förstå att vad dem skrattar åt borde ingen skratta åt. någonsin.
jag säger till dem (på mitt eget sätt, förvisso) att visst vore det mycket bättre om vi bara sa som det var. om vi grät och skrek och slogs när det behövdes. för visst skulle skratten klinga så mycket högre, ärligare då, när dem väl skrattades. men ingen lyssnar.
jag kände en gång en flicka som var som mig på många sätt, annorlunda på så många fler. hon skrev fina texter och en av dem har fastnat i min skalle. den handlade om just det här, men jag minns den inte i exakta ord.
flickan var också fin, speciellt när hon kastade basketboll som en ballerina.
Kommentarer
Trackback
