när jag var liten kunde jag undra varför människor pratade olika språk
jag försöker skriva ner honom, som om
mina ord någonsin
skulle kunna räcka till. tänker högt
att 'jag vet vad jag säger, aldrig vad du
hör. det är så otydligt,
inte direkt roligt
eller sorgligt heller för
den delen. bara lite lagom'.
han ler oförstående kärlek så jag målar naglarna
röda. svart är för uppenbart och uppenbar
vill jag ju inte vara.
alla vill ha någon
som förstår dem inifrån och ut. jag håller tyst
med och låtsas, lovar mig själv att aldrig
bli så jävla
förutsägbar.
ibland lutar jag mitt huvud mot
hans axel, annars ligger han med sitt i
mitt knä och vi leker
kära
som vi absolut borde.
under soffan bor våra husdjur.
han nynnar på känslorna och jag skriver dikter
i huvudet, försöker
fånga ögonblick, som jag gör. han ler
kärlek.
Kommentarer
Trackback
