vanesak
andan för att inte drunkna.
ovanför man måste fylla
lungorna med luft för att
inte kvävas.
på ytan
måste man hitta balansen.
till regn och rusk
regn som dränker båtar så väl som sinnen sjänker mig lugn i denna, allt för tidigt komna höst. och kanske hade han rätt den där pojken som jag känner, för han sa en gång, flera gånger på samma gång att 'malin, du passar i regn' och just då höll jag inte med honom, för jag har alltid trott att jag passar bäst i norrsken. men jag börjar tro att han hade nog rätt trots allt. och han vet hur jag alltid har gjort mig ovän med kvarter här hemma som envisas med att äga gator utan slut, bara för att låta mig vandra evighetslångt i mina tunga skor. men på senaste tiden så har de där gator som jag har känt hela mitt liv börjat röra sig som rullband under mina blyfyllda sulor och jag behöver inte gå fortare eller mer än förut, för de tar mig ändå så mycket längre nu än då. och jag vet inte varför allting är annorlunda när allting är precis detsamma, men just nu andas jag i takt med en molnfylld himmel som gråter glädje och framtid med mig och bara därför ska jag göra vad jag gör bäst och fly lite till, fast inte så mycket från, utan mera liksom .. - till.
tills jag hittar mina egna igen
av jonathan safran foer
... vi brann av kärlek till oss själva, vi var alla
offer för den eld vi själva hade tänt - vår kärlek
var den sjukdom mot vilket vår kärlek var det
enda botemedlet.
veronica
någon annan än sig själv?
ego.
.
jag hatar dig
inte alls
och bara därför
så
hatar jag mig själv
en aning.
det här med att hitta rätt
tycka om det här med att jobba.
nio intensiva dagar nu,
- jobb
- powernap
- mat
- fest
sedan all over again.
sömn och träning hinns inte med,
men det är ju ungefär det enda jag har
sysslat med de senaste 5 åren,
så lite omväxling var på sin plats.
lovely,
finnas kvar genom att ge sig av
jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla. förändras ständigt, bara för att försöka springa från min egen person och är
aldrig samma men inte annorlunda på något ändå sätt. lika uppkäftig, lika avig och lika liten.
och min vän vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag tänker ibland att jag borde förklara för henne att det inte kommer räcka, för det gör det aldrig. ja, jag tänker ibland att jag borde förklara för henne hur hon kommer att fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. men jag vet att det inte skulle göra någon skillnad så jag låter henne hållas, påminner mig om att jag är likadan. för jag vill skriva om världen, tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att de ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar. vet att det aldrig kommer fungera, men ser det som ett dugligt tidsfördriv. kanske till och med en mening med det där som tiden ständigt räknar.
men ja, vi ska springa mycket bättre än vi gör just nu, längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. och ja, vi ska träffa världen nästan lika mycket som vi ska skriva om den och vi ska skriva om den nästan lika mycket som vi ska träffa den.
