malinteresia

ögonfransar
som faller
jag har slutat önska.
du kan önska för oss båda två.
människor lider
jag ser det i deras ögon
ser det i trasiga knän
och ensamma smilegropar
i knutna nävar.
för vissa är det så lätt
att blunda
jag sluter ögonen men ser ändå
räknar ryggkotor långt in på natten.
har du någonsin sett
dig själv?
vi sparar smärtan men
glömmer var den kom från
tappar bort oss själva
för att hålla kvar 
andra
är det konstigt att vi aldrig slutar 
på första plats?

ibland undrar jag om jag andas annorlunda nu än jag gjorde förut, om det kanske är din luft som fyller mig och tillåter mig att finnas till. för ibland blir det nämligen så fruktansvärt tungt att dra andetag utan dig nära mig.
ja, ibland undrar jag om du kanske är min luft, liksom. att jag kanske behöver dig för att inte gå omkring och ha lite för lite hela tiden.
och sedan undrar jag om du har min luft, eftersom jag har tagit din. har vi bytlånat eller något liknande? och har du i så fall lika svårt som jag har att andas ibland när du inte är där jag är? älskling, får du också astma när du vet att vi kommer vara ifrån varandra allt för länge?

han torkar aldrig hennes
tårar
låter dem istället rita kartor
över hennes person
alla likadana,
ingen den andra lik
en oändlighet av 
floder
och berg
och vägar
som alla leder honom 
lite närmre henne.
men 
sedan ser han knappt 
åt hennes håll 
när kinderna är torra
och ögonen åter lyser gula
bara för att han vet
hur lätt det är

att gå vilse.