malinteresia

det är ingen som ramlar förbi längre.
ingen som ens snubblar, rumlar, vinglar.
var tog allting vägen?
sommaren kom och gick, nästan obemärkt.
vintern lämnar mig aldrig så lätt.
kylan letar sig in och stannar, försvinner inte förrän det är dags igen.
jag vet inte om du är min vinter eller sommar.
kanske lite av båda två.
hur som helst så ramlar du inte förbi längre.
väntar inte utanför mitt fönster sena nätter när snön ligger i luften.
jag är inte trött, det var länge sedan sist.
sover mest bara för att låta tiden gå
vaknar men ligger kvar, slösar.
väntar.
på sommaren. på att kylan ska ge med sig. på bättre tider.
på dig. på mig.
jag vet inte, men gatan utanför är sorgligt tom.
det är ingen som ramlar förbi längre.
var tog vi vägen?

vi byter blickar, vi byter leenden. byter ord av artighet och flyktiga meningar om vädret.
vi byter egentligen så mycket mer.
jag råkade ta i din arm här om dagen när jag gick förbi.
du råkade titta på mig lite för länge också, när hon såg åt ett annat håll i en sekund eller två.
men jag har min trygghet, han som jag delar allting med.
vi byter annat han och jag.
byter känslor, byter skratt och meningar fyllda av vackerhet. byter kärlek.
delar.
han kunde ha varit du. du kunde ha varit han.
och det äter upp mig inifrån och ut men jag kunde ha varit hon.
och det är så svårt som vi gör det. men som vi gör det. svårt.
vi pratar inte längre, inte om annat än vädret.
det är vad det är.
men jag vet att du vet, jag vet att hon vet, att alla vet
vi byter egentligen så mycket mer än ord av artighet och flyktiga meningar.
och vi delar gnistan. det kommer vi alltid att göra.


jag saknar dig ibland.
men jag är glad över att sakna min trygghet nu,
han är mitt allt.

idag blev en sådan där dag som aldrig slutar ringa i öronen. som man inte vill se, så man blundar, men den försvinner ändå inte. en sådan där dag som gör en lite mindre än man är, som trycker ner en i slitna skor med blysulor. om ni förstår.
och jorden har snurrat, som den alltid gör, medan jag har sagt mina hejdån. jag känner hur livet rör på sig, medan jag fastnar mer och mer. jag måste sluta försöka stoppa tiden.. och medan alla försvinner på ett eller annat sätt så sitter jag hemma med en krypande julkänsla, för att invanda traditioner bara är en annan ursäkt för att inte behöva blicka framåt. jag önskar mig disney-filmer i massor, men mest av allt ett alldeles eget bibliotek att gömma mig i. med böcker från golv till tak och skjutstege längs efter bokhyllorna, med sida efter sida fylld med bara dom vackraste av ord. som den lilla bokhandeln i huvudstaden som jag alltid går in i, men alltid lämnar tomhänt. bara för att jag inte kan få alltihop. med en halvmånsformar, röd soffa mitt i, där jag kan drömma mig till min framtid. det önskar jag mig, till att börja med.

jag såg mig själv idag, i ett fotografi av någon annan. jag grät inombords för att du inte såg mig, sedan dog jag en aning, eller överlevde. vad vet jag.. jag andades hur som helst några sekunder senare, fortsatte framåt. för vi går väl framåt, eller hur? alltid framåt. när hände det, alltihop? när lyckades vi intala oss själva att vi hade en endaste liten aning? när gick vi på våra egna lögner och trodde att vi var människor? sådana där som lever på andra, som lever på sin övertygelse, på sin tro. eller håller sig vid liv på den, vad vet jag.. som dödar och dör om vartannat och ser vår värld rasa i samma takt som vi själva. när fick vi för oss att vi ville vara sådana över huvudtaget? jag har en kompis som alltid ler fast hans hjärta gråter, en som låtsas och en som jag bara kallar kompis, som inte är det på riktigt. jag har andra som sluter ögonen och springer, flyr så länge det går. vissa av dem trycker ned andra för att inte själv ligga längst underst, och några få försöker desperat vara den bästa sig själv de bara kan. en påstod också att han bara lever på sommaren, men jag vet inte. på något vis misslyckas vi alla. är det på grund av det som vi kan kalla oss för människor..?

och jag stirrar rakt in i ögonen på flickan som gav bort sin dröm för pojkens. ser hur hon ler när han ler, gråter när han gråter och lever när han också behagar att göra så. och som så många andra så misstog hon det för kärlek. trodde att för att älska honom så var hon tvungen att forma alla sina linjer efter hans. glömde att om kärleken också är kärlek för honom, så borde han forma några efter hennes.

viska inte
om himlens oändlighet
om det ännu orörda
och om evigeheter,
evigheten.
vi är inte på väg någonstans
vi kan lika gärna lägga oss här
på pricken

för jag lovar
att aldrig släppa taget
om dig


om oss.
(håll hårt nu, jag vill känna det)

och visst växte också vi upp. lät tiden gå medan vi spreds över världen.

för att jag aldrig hittar det jag söker