malinteresia

Vi tappade bort det viktigaste någonstans på vägen.
Sökandet hjälper inte längre, det är borta.
Vinden kanske tog det, och hur som helst så blåser den
inte förbi oss längre.
Och mörkret hjälper inte heller,
ändå är det så tilltalande och vackert,
precis som det vi tappade bort.
Jag vet inte, helt ärligt.
Jag vet inte.
Man måste hålla hårt, för att lyckas hålla kvar.
Vi släppte taget båda två.
Jag älskar dig, villkorslöst.
Men vi kan inte fortsätta, inte förrän vi hittat det vi tappat.
Inte förrän vi hittat vad vi saknar.
inte förrän vi hittat oss igen.

Det är så mycket som vi missar, så mycket som vi tar förgivet.
Jag tycker inte om att ta förgivet och jag tycker inte om att bli tagen förgivet.
Det händer. Jag tycker inte om att komma tvåa heller.
Vet inte varför, men det är nog den sämsta placeringen.
Som att vara så nära, men ändå alldeless för långt bort.
Tvåa, det tror jag är veckans ord, veckans ämne.

Jag har även hört många vältalade meningar denna vecka, och ändå
är det bara onsdag än så länge.. Idag är jag hemma, fast inte på riktigt.
Och bland alla vältalade meningar hittade jag ett fel, för låten de spelar
när filmen är slut, är aldrig densamma. Varje slut har sin egen låt.
Jag vill inte tänka på vilken låt detta slut kommer ha, men det känns ändå,
av någon anledning relevant. Jag vill inte att det ska kännas så.

Jag får inte bestämma och ja, lilla, kåta pojke, jag känner gnistan - hela tiden.

Fre 16 jun 2006 16:38

Hon tror hon har allt det där som andra saknar, hon tror att hon vet.
Hon ler och skrattar, försöker dölja själens eviga slit och stret,
samtidigt ligger hennes eget misslyckande och gnager i hemlighet.

Alla tror vi att vi har allt det där som andra saknar, att vi har alla svar.
En del försöker söka lycka, men ingen vet riktigt hur och var,
och i slutet av dagen är svek och misslyckande det enda de flesta har.

Du tror du har allt det där som andra saknar, att du redan vet var du ska.
Du leker lycklig medan ditt inre skriker efter det du verkligen vill ha.
Jag kommer nog aldrig bli riktigt nöjd, ingen vill väl ha det relativt bra..?

Och om du inte börjar leva snart, kommer livet bli väldigt kort.
Kom ihåg det när lögnerna tätnar och sanningen sånär glömts bort.

Bussen rullar in i det alltid (känns det som) snöbelagda Övik.
Med detta vita vinterland, upplyst av vägens alla gula gatlycktor och med
skidbacken till höger om oss, fylls jag av en känsla av att jag är på
resandefot. Den där känslan som upprymmer en med frihet och förväntan.
Jag är på väg, om än på väg hemmåt. Det spelar egentligen ingen roll.
Jag slås av många olika tankar, en av dem säger mig att det inte
är själva bussresan som är det viktigaste just nu, det är en helt annan resa.

Tomas sjunger i mina öron om sina värmlands indianer och jag
känner hans vartenda ord. Jag förstår, jag vet. "Det var ett krig och vi var Värmlands indianer".

Ytterligare två förluster, en väntad, en idiotiskt borttappad, har gjort mig nästintill
likgiltig. och likgiltigheten liksom fyller mig, den lugnar mig, den är mig. 
Jag vet vad som krävs, både av mig själv och av andra. jag vet vad jag själv kräver. 
Allting är egentlgien tillfällighet. Ibland blir det helt fel, även om man tänkte rätt.
Bussen rullar vidare och om ett par timmar kommer jag vara hemma igen, 
helt ovetande av att jag glömt min mobilladdare på hotellet i Härnösand, 
och helt ovetande om att jag nu, två veckor senare fortfarande inte kommer ha den. 

Nya tag imorgon, likgiltigheten har lämnat mig och när startsignalen går
så tänker jag istället låta värmlands indianerna fylla mig, lugna mig, vara mig. 

Ibland undrar jag om du kan se det jag ser.
Jag undrar om du verkligen förstår, verkligen vet.

Vi förändras ständigt, hela tiden, utan att tänka på det.
Vi lär och lever, om vart annat och tumlar runt i vår egen existens.
Jag vill gripa fast tiden, hålla den, äga den. För om jag
bara kunde hålla tiden stilla, så skulle jag kanske kunna se dig.
Se dig som du är, som du var, om så bara för ett ögonblick.

Jag vet att du finns där, hela tiden - både utanför och inne i.
Men någonstans på vägen försvann det äkta,
det plågsamt riktiga, det så avbeväpnat nakna - bara borta.
Vi gick vilse, på varsitt håll och när vi väl hittat hem igen,
var ingen av oss de vi hade låtsas vara innan.

Tiden hade gripit oss, hållt oss, ägt oss - precis som den
alltid gör, utan att vi ens reflekterar över det.

Jag har inte berättat för någon, det är som min egen lilla hemlighet.
Jag tror säkert att någon skulle finna det hela intressant,
men det känns bäst som det nu är. - Ingen vet.

Det känns tomt. Jag vet inte varför, men det bara känns så.
Nästan som att jag tappat en bit av den jag varit.
Det kanske är så det fungerar; för att vinna något, måste någonting
annat offras. Det känns meningslöst nu. Jag vet inte vad det är med mig.

Jag är inte samma längre, det är ingen hemlighet.
Inte för mig i alla fall, jag vet. Du kommer nog aldrig riktigt att förstå.
Det är kanske för mycket att ta in. För mycket att se.

Men jag hatar verkligen när du inte förstår. Jag känner mig så ensam.
Förut kunde jag hantera den ensamheten, nu blir det bara tomt.
Jag ville betyda någonting, jag ville vara bra. nu vet jag helt enkelt inte längre.

När tiden nu går, märker vi att vår verklighet blir mer och mer verklig.
Ibland är livet så mycket att vi glömmer bort att leva,
& ibland är livet så lite att vi glömmer bort varför det borde levas...

Jag känner inte dig längre. Vi glömde bort varandra.
Jag tänker på dig ibland och ibland är allting så glasklart.
Hur lätt det hade varit om allt varit annorlunda.
Jag antar att det är lätt att vara efterklok.
Jag hatar det uttrycket; "det är lätt att vara efterklok",
bara för att det är så sant.

Jag vill att du ska förstå, men verkligheten lurar för nära inpå.
Tystnaden är kvävande. 
Så många år har gått förbi, och det osagda har blivit besegrat.
Du vet inte, det har du aldrig gjort.
Någon gång ska jag förklara allt för dig, min vän.

Även om du inte finns vid min sida, så vill jag att du ska veta
att du är inte bortglömd. Och om jag lärt mig någoting under dessa år,
så är det att en av de bästa egenskaper en människa kan ha, är tålamod.

jag vill skriva ner precis vad jag känner, utan att någon alls ska förstå någonting.
så för det första; jag tror aldrig att jag gav upp. det var därför känslorna aldrig kom.
för det andra; det är jobbigt att vilja ha det man inte kan få. sen är det även jobbigt att kunna få det man vill ha och att ha det man har. det finns egentligen ingenting alls kvar.
för det tredje: det är lika jobbigt att känna som att inte känna. jag vet.

jag vill slita det ur mig. det känns som om vi tävlar. jag vill inte tävla, jag vill bara vinna.
det är du som tävlar, jag som blir lurad. smärta blandad med kärlek. ett begär som håller tron vid liv. som att falla varje natt, falla allt längre ned. sedan vakna upp varenda morgon till en värld som tar förgivet att du klarar av att vara stark.

du tror att du vet hur det känns. ingen vet. för vissa väcker skrivna ord känslor inom dem, sånt de glömt bort att känna. medlidande tror jag det kallas. i mig bildar känslorna de skriva ord som du nu läser. och medlidande är överskattat, för människor glömmer alltid.

kan man gå vilse även om man aldrig tidigare har gått rätt? är inte den vilsna vägen då i själva verket den rätta? och hur vet man om den väg man för tillfället går på är just denna, före man gått hela den vägen ut? finns det någon speciell väg överhuvudtaget? finns det?

jag har känt dig så mycket längre än du tror. jag har nog aldrig riktigt känt någon annan.
men du finns inte, jag finns. jag har aldrig riktigt känt mig själv.