malinteresia

Hennes välformulerade meningar om livet och världen
vi är menade att leva det i, har gjort henne närsynt.
Och jag går hela dagar och bara vägrar stå ut, vägrar finna mig i allt.
Vissa kallar henne vindögd, men jag kan se att hon blundar.
Ja, hon har slutat titta, går hela dagar utan att se.
Ögonen är slutna, men munnen går på som vanligt.
Inövade fraser, ord som sagts så många gånger att dess kanter
nötts sönder med bokstäver som nästintill gått av.
Hon kan allting utan till, hon kan det för det är allt hon har kvar.
Allt som håller henne från att ramla, och botten vill ju ingen nå.

Han är likadan, fast helt tvärtom.
Han tycker inte om det där med ord som talas högre än i tankarna.
De stora ögonen ser precis som mina, att hon blundar.
Och jag vet att han ser så mycket som andra glömmer bort att titta på.
Varje dag går han genom livet utan ett enda ord med ögon som
knappt vågar blinka av rädsla för att missa någonting av värde.
Om nätterna när mörkret tränger sig på skriver han.
Han skriver om allt som finns och inte finns.
Ja, han skriver allt det där som han inte säger, för det är allt han har kvar.
Allt som håller honom från att ramla, och botten vill ju ingen nå.

Och jag lever mina dagar utan att varken tala med henne eller se åt honom.
Men ibland kan jag tänka att det skulle vara vackert om de två hjälptes åt.
Han skulle kunna hjälpa henne att se och hon skulle kunna föra hans talan.

De skulle kunna leva som de två de är, fast tillsammans, som en.

Det är synd att han aldrig skulle kunna berätta för henne vad de ser

och att hon aldrig skulle kunna se vad han egentligen vill ha sagt.

Så där går de, var för sig blundar de och tiger.

Det slår mig att jag kanske inte kan uttrycka mig på det sätt som hon gör
och jag kanske inte är riktigt lika klarsynt som han, men ingen av dem kommer
få den andre, bara för att de har valt att stå ut och finna sig i allt.

Och så kom de en natt.
De kom med sina flåsande
andedräkter och vridna sinnen.
Mörkret erbjöd inget skydd och
hur som helst var det redan för sent.
De drog i mig från alla håll,
och jag gick tillslut sönder.
Bit för bit plockade de isär mig
men jag vägrade ge ifrån mig ett ljud,
inte ens ett knyst.
Jag hoppades att min tystnad skulle plåga dem.

Jag vet inte när det egentligen tog slut,
natten kändes evig.
Och när dagen åter orkade komma,
så visste jag redan vad som väntade mig.
De ger sig aldrig, glömmer aldrig, lämnar aldrig.
Jag undrar om andra se att jag är trasig,
om det syns hur de förstörde mig.
Ja, de kom en natt för att döda mig en aning.
Jag kämpade inte emot,
det skulle bara ge dem vad de vill ha.
Nej, jag gav inte ens ett knyst,
hoppades att min tystnad skulle plåga dem.

Mörkret faller snabbt från himlen,
natten är på väg, men de är redan här igen.
Ögonen rullar i globerna, de är tillbaka.
Jag känner deras närvaro.
Kylan ilar genom mig och flyckten är inte långt bort.
Men det finns ingenstans att fly.
Jag kramar istället täcket i min händer, så hårt jag förmår.
Så börjar de igen, de plockar och drar,
de gör vad de gör bäst.
Men jag ger dem inget mer än min kropp.
Jag ger dem inte ett knyst,
hoppas att min tystnad ska plåga dem.

Djupare och djupare gräver de,
men jag känner knappt av dem längre. 
Senor och slamsor, ja allt vad jag egentligen är,
allt ägs av dem nu.
Blodet rinner ikapp med tårarna, 
och min tystnad är min seger, ända tills den bryts.
Nu plockar de isär mitt hjärta.
Smärtan är total och nederlaget är ett faktum.
Mitt skrik ekar i nattens mörker.
Jag snyftar till och de njuter av vad de åstadkommit.
det var allt de begärde,
en reaktion från min likgiltiga själ.

Rollerna är ombytta.
De ger mig ingenting,
hoppas att deras frånvaro ska plåga mig,
och jag har brytit tystnaden,
skriker ut min klagosång så fort mörkret faller.
'Jag gav er vad ni ville ha,
ändå lämnade ni mig, ensam och trasig'.
Ja, jag skriker och de njuter.

Och kanske var det dumt av mig att inte stanna upp.
Tiden rann ifrån mig och vi fastnade på nytt. 
Jag lät livet leva sig självt.
Kylan biter fast och håller om.
Den håller så hårt att kinderna färgas röda. 
Stjärnorna för oss in i natten,
bort från alla andra och närmre varandra.
Du har hjärtat utan på, jag vet inte ens om mitt finns.
Natten är så fridfullt att ingen vågar bryta tystnaden.

Besluten lämnas till mig för att bli tagna
och orden ekar i hela mig.
"Vi vandrade din väg, andades din luft, såg, lyssnade
och älskade genom dig. Nu är det upp till dig".
Livet sprang ikapp och slog omkull mig.
Det enda som finns i mina tankar är ett hårt och stadigt grepp,
någonting jag minns, nästan som ur en dröm.
Jag viskar de enda ord jag hinner innan rösten dör bort,

"Håll mig kvar".

Hon pratar inte längre.
Det ser ut som om hon är tom på ord.
Tom på bra saker att säga.
Orden räckte inte till och tiden sprang förbi oss,
vi märkte ingenting.
Man ser i blicken att hon vill ut.
Hon vill härifrån.
Det slår mig att hon kanske redan gått.

Jag vill inte tro att livet är en väg.
Jag vill tro att livet är mer som en himmel.
Vägar måste följas, vägar går bara att
svänga av om man hittar sig en ny,
och då är man ju fortfarande på en väg.
Det är bara det att det är en annan.
I himlen kan man flyga fritt, välja själv.
Fast nu slår det mig att jag har ju inga vingar.
Om livet var en himmel skulle jag nog mer,
bara falla genom det..
Kanske är så det är, man faller och faller,
och när livet väl är slut, då landar man.
Det slår mig att himlen hör efterlivet till,
om man nu varit en god människa vill säga.
Så livet kanske bara är en väg trots allt,
som knyts ihop med andra vägar där vi går,
där vi då och då möts och där vi ibland svänger.
I så fall tror jag att jag nu har svängt, utan att
vänta på en korsning.
Jag tror jag lämnat min väg, utan att hitta en ny.
undra om man möter människor utanför
livets nätverk också..