vi låter tystnaden tala högt,
jag gråter floder medan du skattar dig genom sorg. en tår för varje skratt,
så som du ger henne ett skratt för varje andetag hon tar. och jag hoppas
innerligt att du aldrig ska behöva sluta skratta. men om den dagen ändå
kommer, så vill jag att du då ska veta att det finns andra runt omkring dig,
som skrattar för just dina andetag.
vanesak
andan för att inte drunkna.
ovanför man måste fylla
lungorna med luft för att
inte kvävas.
på ytan
måste man hitta balansen.
till regn och rusk
regn som dränker båtar så väl som sinnen sjänker mig lugn i denna, allt för tidigt komna höst. och kanske hade han rätt den där pojken som jag känner, för han sa en gång, flera gånger på samma gång att 'malin, du passar i regn' och just då höll jag inte med honom, för jag har alltid trott att jag passar bäst i norrsken. men jag börjar tro att han hade nog rätt trots allt. och han vet hur jag alltid har gjort mig ovän med kvarter här hemma som envisas med att äga gator utan slut, bara för att låta mig vandra evighetslångt i mina tunga skor. men på senaste tiden så har de där gator som jag har känt hela mitt liv börjat röra sig som rullband under mina blyfyllda sulor och jag behöver inte gå fortare eller mer än förut, för de tar mig ändå så mycket längre nu än då. och jag vet inte varför allting är annorlunda när allting är precis detsamma, men just nu andas jag i takt med en molnfylld himmel som gråter glädje och framtid med mig och bara därför ska jag göra vad jag gör bäst och fly lite till, fast inte så mycket från, utan mera liksom .. - till.
tills jag hittar mina egna igen
av jonathan safran foer
... vi brann av kärlek till oss själva, vi var alla
offer för den eld vi själva hade tänt - vår kärlek
var den sjukdom mot vilket vår kärlek var det
enda botemedlet.
veronica
någon annan än sig själv?
ego.
.
jag hatar dig
inte alls
och bara därför
så
hatar jag mig själv
en aning.
det här med att hitta rätt
tycka om det här med att jobba.
nio intensiva dagar nu,
- jobb
- powernap
- mat
- fest
sedan all over again.
sömn och träning hinns inte med,
men det är ju ungefär det enda jag har
sysslat med de senaste 5 åren,
så lite omväxling var på sin plats.
lovely,
finnas kvar genom att ge sig av
jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla. förändras ständigt, bara för att försöka springa från min egen person och är
aldrig samma men inte annorlunda på något ändå sätt. lika uppkäftig, lika avig och lika liten.
och min vän vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag tänker ibland att jag borde förklara för henne att det inte kommer räcka, för det gör det aldrig. ja, jag tänker ibland att jag borde förklara för henne hur hon kommer att fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. men jag vet att det inte skulle göra någon skillnad så jag låter henne hållas, påminner mig om att jag är likadan. för jag vill skriva om världen, tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att de ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar. vet att det aldrig kommer fungera, men ser det som ett dugligt tidsfördriv. kanske till och med en mening med det där som tiden ständigt räknar.
men ja, vi ska springa mycket bättre än vi gör just nu, längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. och ja, vi ska träffa världen nästan lika mycket som vi ska skriva om den och vi ska skriva om den nästan lika mycket som vi ska träffa den.
som ingenting när allt annat kommer omkring
dagar som alla andra, äger ord som ingen talar om.
någonting är annorlund, men jag sätter inte fingret
på det, bara för att det är så fult att peka.
blundar istället och sväljer meningar om känslor.
dom ska ju kännas, eller hur? inte sägas, inte skrivas.
men jag verkar lika oriktig som de okända känslorna.
'ångest' viskar dem och jag lever på det onda, som jag alltid
gjort. bara för att jag är som mest just när det skär som värst.
ja, bara för att precis då är jag helt och hållet oskriven.
orkar lite mer för varje gång jag dör en aning, andas bara när
det verkligen behövs och drar penseldrag av svart mellan
varje andetag, är ingenting när allt annat kommer omkring.
men det är just det med att leva igen efter att man dött, just
det med att sluta gräva och börja fylla igen alla gropar istället,
gå vidare, släppa taget och hitta nytt, hitta rätt, hitta bättre.
forgive but not forget, liksom.
tillåta sig själv att faktiskt måla svart, men sedan också tvinga
sig att måla om i en annan färg när det mörka är som mörkast.
'bara för att jag har så rysligt tunga skor'
vissa kvällar,
kan jag se honom
leka med
papperssvalorna
som flyger högt över
hustaken.
och i ögonblickslånga
ögonblick som får
tiden att stå still,
så önskar jag mig lika
blank och lätt
som ett a4-ark.
om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi..?
böjer och vrider och vänder upp och ned, så att ingen annan ska ta
dem för sina. och jag ljuger för alla, mest för mig själv.
om du ville veta så tycker jag att 'linjer' är det vackraste ordet just nu.
jo, just det! jag vet att vackra ord finns, fast jag låtsas bara inte om dem..
jag borde egentligen göra en tio-i-topp-lista tror jag, men det orkas inte med.
andra förstår sig inte heller på när jag läser böcker bara för att hitta den
finaste meningen. och jag vet inte riktigt själv, men ibland så säger
en ensam mening så mycket mer än en hel bok i sig.
som den här pojken jag känner, han sa en gång flera gånger på samma gång att
'malin, du passar i regn' och jag sa inte emot, bara för att han hade lyckats med
det där vackra, men egentligen har jag alltid tyckt att jag passar bäst i norrsken..
nu vet jag inte längre vad det var jag ville säga med allt det här,
och om sanningen ska fram så fortsätter jag nog bara skriva nu, när luften
börjar tappar syre för att göra rum åt alla de där orden som flyger.
men jag kan säga er att ett annat fint ord som jag vet, det är 'ordbajs',
och därför dedikerar jag detta inlägg till min vän, bajsanna!
s-arn, arn, arn.
(det här är så fel)
jag hatar att
jag låter
dig få rätt nu.
ja, jag hatar att
jag inte lät
dig få rätt
från första början,
då jag kunde
ha gjort någonting
åt saken.
men jag försvann
en aning,
drunknade i din
person.
lät dig omsluta
mig ett
ögonblick,
bara för att släppa
taget och
ge dig fel.
säga att
'ögonblick är
bara ögonblick
och ingenting
man kan dra ut på'
för att sedan
se dig gå och
sedan ångra mig
och sedan
(höra dina ord och)
ge dig rätt.
vill du gaffla?
vi låg aldrig sked.
nej, det var helt enkelt för
uppenbart
hur våra linjer inte gick ihop,
och så här i efterhand
kan det kännas dumt
att vi aldrig formade oss
mer efter varandra.
men ibland tänker jag att
vi kanske tyckte om att ligga
precis som vi låg,
och att vi behövde faktiskt
inga bestick för att vara
nära varandra.
vi grävde inte hål i varandras hjärtan
för du ville inte somna med blod under
naglarna, och jag ville inte somna alls.
sedan grävde jag hål i mig själv istället,
när du andades tungt bredvid, bara för att
hitta en väg ut, eller kanske in. vad vet jag..
hålen blev hur som helst aldrig stora nog
att kunna fly genom, men inte heller små
nog att kunna ignorera. så tillslut åt jag
nästan upp oss båda, bara för att jag var
hungrig på livet.
och sedan slog det mig att jag aldrig
kommer bli mätt, och så grävde jag igen.
bara för att jag inte vet vad jag annars ska
göra. och jag kommer snart ha grävt mig
till en helt annan världsdel, ska du se.
nej..?
det gör jag inte.
och nej,
det gör du inte.
men viktigast av allt:
nej,
det gör vi inte.
jag vill tro
i samma stund som vi
förälskade
oss i de där lyckliga sluten
så bleknade tidens
betydelse en aning.
för att spara
lyckan
till det där sista
vore detsamma som att låta
den dricka hembränt
tills den spyr på sig själv
och däckar,
bara för att sedan se den vakna
till liv
på en kall parkbänk
morgonen där på,
med falsklegget som aldrig
kom till användning
i ena handen
och ordet 'bark' skrivet med
läppstift i pannan.
se den vakna till liv
när tiden för länge sedan
runnit ut för
så väl efterfesten som
för dig och lyckan.
prioriterar
jag gråter ljudlöst.
bara för att spara
rösten
till de dagar då du
lyckas få mig att skratta.
(du är underbar)
jag får inte som jag vill
men frågan är:
får du..?
who's that boy?
som inte är som någon
annan,
alltid annorlund,
aldrig samma.
han springer genom livet
'för att benen inte vill sitta fast',
men stannar
korta stunder och andas
'bara för att själen tvärtemot vill'.
han är en sådan där som
aldrig går hem själv,
men ändå alltid somnar
ensam.
och han speglar sig i
alla andra,
för spegeln hemma visar ju
inte vad andra ser.
förstår inte att han faktiskt
klär bäst i sig själv.
du kanske känner honom,
du också.
blink of an eye
ögonen
bad om en limburk till
(bara för säkerhets skull, tänkte han)
men
flickan utan person
förklarade vänligt för honom
(det som hon trodde var så uppenbart)
att hon redan hade
fastnat,
men inte på grund av klistret.
nej, hon hade fastnat
för honom.
