malinteresia

Ur B. K. Öijers 'Giljotin' och bara en av många underbara:

'ett
utslitet golv
till minne
av alla bleka kopior
som besökt
vår kärlekshistoria'

förstå mig
se mig när alla andra tittar ner i marken
prata vackert, bara för att det är vackert
och säg inte saker bara för att säga
skryt inte, gör dig inte till, låtsas inte
le när jag gråter
och torka mina tårar för att ge plats åt nya
oroa dig inte, ljug inte, glöm aldrig
lyssna på musik som äger annat än texter och melodier
gör saker till våra, även om vi inte betalat för dem
och stryk håret ur mitt ansikte när det ramlar ner i ögonen
var dig själv, var helt underbar

och snälla,
snälla fascinera skiten ur mig.

gör mig hel och gör det fort.

jag går sönder.

håll hårt, håll hårt,

låt mig veta att du vill hålla kvar.

tyck om mig,

så som ingen någonsin tyckt om någon annan.

vi är ju annorlunda, eller hur?

viska kärlek i mina öron och stryk håret ur mitt ansikte,

spika fast självklarheten

- i min hand när den vilar tryckt i din,

- i våra blodiga inre som blöder för varandra.

skratta och säg att det gör ingenting,

- när jag inte kan ge dig någonting mer än allting,

- när jag inte kan ge dig någonting mindre heller.

torka mina tårar och krama bort mitt onda,

tänk på mig, dröm om mig,

låt mig vara allt det där som du någonsin

kan komma att behöva.

ge mig dubbla täcken och en filt, och pussa mig

leende i pannan när jag har försovit mig för sjuhundrade

gången och missat bussjäveln som aldrig väntar.

snälla, vänta på mig.

snälla, älska mig.

     ibland får jag för mig att jag är annorlunda. och ibland får jag för mig att du får för dig att jag är annorlunda. i själva verket så tror jag bara att jag använder min klarsynthet mer än andra, i vissa lägen. men man behöver inte prata om saker, bara för att man förstår sig på dem. snälla, lilla du, jag vet.
     ibland för jag för mig att du är som alla andra. och ibland får jag för mig att du får för dig att du är som alla andra. i själva verket så tror jag bara att vi är ganska lika, i vissa lägen. men man behöver inte tycka om samma sorts böcker, bara för att man är av samma sort. snälla, lilla du, du vet ju.
     ibland får jag för mig att du är rädd för mina ord. och ibland får jag för mig att du får för dig att du är rädd för dem. i själva verket så tror jag att det är dina egna ord och inte så mycket mina som du räds, i vissa lägen. men man behöver inte anförtro sig åt andra, bara för att man tycker om dem. snälla, lilla du, det är okej.

     men jag vill bara ha sagt att jag är ju faktiskt allt i genom snäll och klok och underbar och bits nästan aldrig (bara ibland, när jag är full) men i själva verket tror jag du vet allt det här. man behöver inte vara tyst bara för att det är vad man brukar vara. snälla, lilla du, ibland måste man bara våga.

om din person är
lika djup
som dina ögon är,
så tänker jag dränka
mig själv



i dig.

jag drömmer om en pojke med kolsvart, smutsigt hår och trasig själ. han vandrar längs en strand utan slut. och havet till vänster om honom breder ut sig med sin oändlighet, liksom himlen och stjärnorna ovanför honom. det är sent, men sömnen har han lämnat hemma, och skorna likaså, de var ändå gamla och nötta. han älskar hur allt det fula som hör vår värld till, tycks suddas ut varje kväll när mörkret faller och tystnaden åter sjunger sin stumma sång. ensam besöker han stranden natt efter natt, bakom mina stängda ögonlock. där äger han oändligheten. allt han ser och allt han tar i, blir hans. min dröm är hans dröm. vår dröm.
men när han vandrat så långt att himlen åter börjat färgas i röd och orange och rosa, och ljuset sakta men säkert letar sig fram i båda våra medvetanden så faller han på knä i sanden. där skriker han sedan ut sin sanning, med ord som aldrig vetat någon begränsning. förklarar sin lycka och sorg och längtan i varenda stavelse som lämnar han läppar. för så är det, han viger natt efter natt åt sin vandring, bara för att påminna mig om att ingenting är evigt.
och till slut vaknar dem, alla dem som representerar verkligheten. reser sig som en vägg mot den lilla pojken med kolsvart, smutsigt hår som gråter tårar av otillräcklighet där han står på knä och blickar ut mot havets oändlighet. om dem bara kunde se det han ser. men verklighetens representanter har ingen tid till övers för drömmande tårar, höjer istället sina veta-bättre-röster och protesterar, tycker att

livet

måste vara något mer

och det är just det som skiljer honom från dem, just det som stärker hans sanning. för han vet att dem kommer att dö, utan att verkligen ha levt. och mot slutet så kommer dem också att inse hur deras väntan på livet, i själva verket blev en väntan på döden. hur tron om att vi kan leva imorgon istället för idag, förblindar oss till att mista det viktigaste vi någonsin haft, tiden. och därför är den lilla pojken och allt vad han står för, vår dröm, min verklighet. lev nu.

människor upphör aldrig att förvåna.
varken jag själv eller ni andra.

alkohol, vem kom på alkohol?
och lök? jag menar den första som
någonsin skar i en lök måste ju
ha trott att den var giftig.
cry me a river, lökjävel liksom.

jag vet inte varför jag är arg.
det går väl som det går.
och jag äger så många ord
idag, som ni aldrig kommer få.
(vilket sjukt dåligt inlägg och
varsågod, det är allt ni förtjänar)

yes, pessimisten är tillbaka!
havrekakor, av uppenbara skäl.

han går genom kylan

och snön

och sig själv, bara för att hitta

till henne.

drar ned luvan över ansiktet

och gömmer sig för världen.

följer fötterna

som blint lyssnar till hjärtat.

hela tiden bara några

meter

och en evighet bort.

bilden av hennes ögon

som skär genom hans person

gör honom matt.

hon vet.

men tanken av hennes kind mot

hans bröst

när han viskar genom varje

andetag att hon

är anledningen till att hjärtat

fortsätter att slå,

skingrar det mörkaste av mörker.

och om hon ändå bara hade

öppnat dörren

eller om han ändå bara hade vågat

ringa på.

om de ändå bara hade försökt

finnas för varandra,

så kanske de tillslut också hade lyckats

Du tar ju ta mig fan allting, hatet! Det spelar ingen roll hur mycket eller litet "allting" är. Du vill bara ha och ha. Men jag älskar, hatet - ja, till och med dig! Jag går genom mina dagar och älskar, bara för att du borde få på moppen! Idag hann jag med hela 79 personer och ytterligare några ting som inte ens själva är kapabla till känslor. Vad säger du om det, hatet? Vad ska du göra åt saken? Jag älskar jordgubbar och frost, jag älskar dikter, bilder och smarta människor. Bara för att jag älskar de smarta så måste jag också förmå mig att älska de lite dummare. Sedan älskar jag smärta och ångest, precis lika mycket som kärlek och gemenskap. Och dig, hatet.

För om du inte redan har märkt det, så har jag startat en konspiration mot dig, hatet. Vi kämpar dag som natt för att inte ge dig någonting. Och jag planerar en kupp också, ska du veta. Snart kommer jag ha anhängare över hela världen som kommer att älska dig som jag gör. De kommer att älska varandra också. Och då kommer det inte att spela någon roll om de är svarta eller blå eller vita eller gula eller röda eller ens snorgröna, för vi kommer vara en färgexplosion tillsammans. Och alla åsikter är åsikter värda att höras. Ingen är för liten eller för dum för att inte kunna vara älskvärd.

Så vad ska du göra, när hela världen kommer att vara emot dig, hatet? Vem ska du vända dig till då? Vi ska kämpa för vår sak, så som du så länga har kämpat för din. Men vet du vad, hatet? Det kommer inte att bli några fler upplopp, inga slagsmål eller eldsvådor. Det kommer inte att spillas en enda droppe blod för våra åsikter, hatet. Vi ska slåss på ett annat sätt. Ett sätt du aldrig riktigt förstått dig på. Vårt hemliga vapen är din största motståndare - kärleken.

Och du vet, hatet om du vill så är du alltid välkommen över på vår sida. Men vi kommer kräva att du ruckar lite på din inställning, i så fall. För hatet, den stinker faktiskt.