dom som kom undan
ögonfransar
som faller
jag har slutat önska.
du kan önska för oss båda två.
människor lider
jag ser det i deras ögon
ser det i trasiga knän
och ensamma smilegropar
i knutna nävar.
för vissa är det så lätt
att blunda
jag sluter ögonen men ser ändå
räknar ryggkotor långt in på natten.
har du någonsin sett
dig själv?
vi sparar smärtan men
glömmer var den kom från
tappar bort oss själva
för att hålla kvar
andra
är det konstigt att vi aldrig slutar
på första plats?
som jag saknar dig
ibland undrar jag om jag andas annorlunda nu än jag gjorde förut, om det kanske är din luft som fyller mig och tillåter mig att finnas till. för ibland blir det nämligen så fruktansvärt tungt att dra andetag utan dig nära mig.
ja, ibland undrar jag om du kanske är min luft, liksom. att jag kanske behöver dig för att inte gå omkring och ha lite för lite hela tiden.
och sedan undrar jag om du har min luft, eftersom jag har tagit din. har vi bytlånat eller något liknande? och har du i så fall lika svårt som jag har att andas ibland när du inte är där jag är? älskling, får du också astma när du vet att vi kommer vara ifrån varandra allt för länge?
han älskar henne aldrig mer än han gör när hon gråter
han torkar aldrig hennes
tårar
låter dem istället rita kartor
över hennes person
alla likadana,
ingen den andra lik
en oändlighet av
floder
och berg
och vägar
som alla leder honom
lite närmre henne.
men
sedan ser han knappt
åt hennes håll
när kinderna är torra
och ögonen åter lyser gula
bara för att han vet
hur lätt det är
att gå vilse.
idag är en annan dag, en konstig dag
som viskar om att livet
kanske inte är så hemskt
ändå
som skriker stumt om
vackerhet
och kärlek
och vänskap
ja, den där känslan som
trivs bäst
på värdelösa dagar
(soliga, om du fick bestämma)
den har gömt sig under min
hud
och vägrar
att komma fram
jag lyssnar på timbuktu
önskar kunna sjunga med
som andra kan
inte jag.
och medan en kommer hem
så far en annan
jag är borta
fast jag egentligen skulle vilja vara
lite överallt.
jag hoppas på en skön sommar
i alla fall
stumma ord
vill jag äga ord som vaggar in
och söver
som de bästa av melodier gör
som varma sommarvindar
med doft av hägg
medan solen sakta försvinner
bakom träden
som stjärnorna och
varm choklad i mörkret, kalla vinterkvällar.
ungefär som starka armar
som tillhör någon annan
men som ändå vilar, virade runt din midja
som kalla tår
under varma täcken
som filmer att fälla tårar till,
men inte av sorg utan av
vackerhet.
jag vill äga ord som får dig att
gäspa,
att kittla dig själv längs armen
och blunda en sekund längre än annars.
ja, någon kväll vill jag
(om du tillåter) vara
din alldeles, egna
godnattsaga.
from your lips, she drew the hallelujah
som om den någonsin skulle kunna förklaras med bara ett ord.
c. (det finns ingen tröst att ge)
lägger armarna över ögonen
och blundar så att hon skakar.
vad ska hon göra,
utan honom..?
vi har alla förlorat
och vunnit
och tappat bort oss själva
för en sekund eller två.
aldrig hon,
hon var den som hade
allting uträknat, redan klart.
vad ska hon göra nu..?
jag önskar att hon kunde se sig själv
genom mina ögon idag,
jag önskar henne perspektiv
och erfarenhet.
för hon är ju egentligen så mycket mer,
så mycket bättre
i allas våra ögon.
a. (finnas kvar genom att ge sig av)
"jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla", så skrev jag till min vän för n i o månader sedan och hon vet att det fortfarande är min sanning, att livet gnager i mig medan jag slösar bort det.
men min vän hon vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag hoppas att hon lyckas, hoppas att hon tillslut fastnar utan att livet börjar gnaga i henne. och jag tänker inte påstå att det inte kommer räcka, inte förklara hur hon kommer fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. hennes hopp är mitt hopp. jag behöver henne. Jag är ju trots allt likadan, vill skriva om världen. tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att dem ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar.
och jag vill nog bara säga till henne att hon nu springer mycket bättre än vi någonsin gjort. hon springer nu längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. jag vet att du kommer träffa världen, nästan lika mycket som jag kommer skriva om den. och att jag kan komma att skriva om den, nästan lika mycket som du träffar den.
people always leave
och han frågar
varför jag har slutat skriva.
jag svarar att jag inte vet,
bara för att det är det enda jag vet.
sedan frågar jag
stumt tillbaka
varför han har slutat läsa mig.
tänker att han är som sötast
när han sover.
när han andas tungt och när han
rör på ögonen under ögonlocken
så att jag kan låtsas
att han försöker se mig
genom sig själv.
försöker vända ut och in på varenda
millimeter,
bara för min skull.
för vår skull.
people always leave
hur meningslöst allting är
hur jag tuggar melon
men sluter ögonen och äter dig
hur jag hör längtan på din röst
och hur jag stänger av
hur du tror att jag spelar spel
hur jag tror att jag inte alls spelar
att allting är för din skull
hur allting egentligen är för min skull.
hur hon alltid sitter bredvid
hur hon tog min plats
och hur jag lät henne
hur du lät mig låta henne
hur du smakar melon i hennes mun nu
men fortfarande i min person
hur du vet att jag vet att hon vet
hur alla vet
hur meningslöst allting egentligen är.
det här är inget blogginlägg, jag har bara ingen att prata med så jag babblar skriftligt.
det känns lite jobbigt, för det är så mycket jag vill göra på samma gång, så jag gör nästan ingenting.. jag är inte så bra på att planera för framtiden. vill helst att allting ska hända typ nu. men jag tror att jag ska börja med att gå igenom gamla bilder och kanske lägga ut några här, så ni kan få undra lite över mig. ja, det var väl det! god kväll.
jag håller andan i ett försök att stänga ute allt det onda
ingen annan nyhet känns värdig att dela dag med denna. men å andra sidan så borde veckans resterande dagar handla om hur vi ska stoppa krig eller rädda svältande barn eller kanske vår planet, från oss själva. så är det inte, och jag har vant mig. det har vi väl alla. Under "ungdomar som dödar ungdomar och eggar andra till att göra likadant" så kan man läsa om hur svenskar klättrar på "rikast i världen-listan" och med ens så har vi normaliserat, accepterat och låtit det onda ta över. känner ni inte hur vi, gång på gång låter det äga oss..?
jag tyckte att det här passade in idag, men vad vet jag.. (och sedan slutade jag att finnas till)
life is a song
oh, it's time to let go of everything we used to know
ideas that strengthen who we've been
it's time to cut ties that won't ever free our minds
from chains and shackles that they're in
well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep
you could see us stand in lines like we're dead upon our feet
and we build our house of cards and then we wait for it to fall
always forget how strange it is just to be alive at all
söndag
och jag är less på det.
less på att inte kunna göra någonting åt det
less på att ingen annan heller kan
less på att vi aldrig lär oss.
jag hittar ingen mening idag
och ärligt talat så var det länge sedan nu.
vi är alla de där människorna
som inte förstår.
dem som man kan trycka upp en kaka
i ansiktet på och säga "detta är en kaka"
men de förstår ändå inte.
vi förstår inte hur vi lyckas stjäla oss själva
och varandra.
andras ord
first
they put away the dealers,
keep our kids
safe and off the streets.
then they put away
the prostitutes,
keep married men cloistered
at home.
then they shooed away
the bums,
then they beat and bashed
the queers,
turned away asylum-seekers,
fed us suspicions and fears.
we didn't raise our voice,
we didn't make a fuss.
it's funny
there was no one left to notice
when they came for us.
mina ord hånar mig med sin tomhet.
l&p
älskling
snälla, gör oss till en fairy tale.
ta vår historia och rista in den i sten,
i en vacker solnedgång,
i himlen
och i alla världens hjärtan.
låt ingen någonsin glömma
hur vi älskade,
hur vi älskar.
honey and the moon
vad kärleken gjorde med oss
hur den fick oss att lämna
allting
bara för sin egen skull
hur vi sprang
bort från oss själva
i cirklar runt varandra
lika frenetiskt
som vi alltid gjort
och se nu
vad kärleken gör med oss
hur den får oss att minnas
allting
bara för sin egen skull
hur vi kunde ha blivit
så rätt
om kärleken bara hade
lämnat oss i fred
om vi bara hade hunnit ikapp varandra
grå är en färg
ställa väckaren
på kvällen, så betyder det att
man egenligen inte har någon
anledning att vakna
morgonen där på.
Cigaretter blir fimpade medan männsikor blir dumpade och jorden omfamnar tyst alla döda kroppar.
Låt oss upphöra här och nu. Snälla, låt oss frånta oss själva chansen att förgöra varandra.
Jag har slutat tro. Hur ska vi kunna rädda varandra, när vi inte ens kan rädda oss själva? Hundratals människor dör i ett krig långt bort, i någonting som liknar en annan värld. Resten av oss läser tidningar och ser nyheterna och undrar när de människor som vi ser i rutan ska stanna upp och se sig omkring på all förödelse dem skapat. Ja, resten av oss ser på tv medan andra också dör på gatorna utanför våra låsta dörrar. Och jag har svårt att förstå hur förblindade människor kan bli av hat och historia och idiotisk propaganda. Svårt att förstå hur vi kan ojja oss och intala oss själva att vi inte är en del av problemet.
Min bror svär och säger 'judejävlar' medan han drar paralleller till förintelsen och frågar retoriskt om vi någonsin kommer att lära oss, om vi någonsin kommer att veta bättre. 'Dem förtryckta har blivit förtryckarna och historien upprepar sig'. Jag vill säga emot honom, men kan inte, vet ju att han har rätt. Undrar istället om vi någonsin kommer att förstå vad vi gör mot varandra. Om vi en dag kommer vakna upp och bara vilja dö för allt lidande vi orsakat. Jag hoppas i alla fall att världen snart ska inse ironin i att kriga om ett land på en planet som vi tillsammans håller på att utplåna.
Och jag kan inte låta bli att tycker synd om barn som gråter och människor som går vilse i sin egen ensamhet. Ja, synd om dem som slutat sina liv för att ingenting går att göra, och om dem som dog för att ingenting gjordes. Synd om mannen som uppfann dynamiten medan han villkorslöst trodde att människan skulle handla rätt. Och också om dem som dödar och dem som försöker rädda, och om dig och om mig.
För visst är det synd om alla oss människor, vi tillhör ju trots allt denna självförgörande art.
