malinteresia

jag brukar sätta händerna för ansiktet och titta ut mellan mina fingrar för att se om någonting någonsin förändras kisar ibland och använder fantasin när allting blir suddigt allt för att slippa vara helt och hållet verklig jag brukar ljuga mest för mig själv skulle jag tro men hur som helst jag brukar ljuga jag brukar le mot min spegelbild när ingen ser bara för att se lite sötare och snällare ut än vanligt men jag tror att ibland så glömmer jag bort att göra samma sak mot människor jag träffar jag brukar ta fula saker och tänka ut vackra ord åt dem bara för att jag kan jag brukar ibland misslyckas och lyckas med men sådant trams glömmer man så lätt bort att nämna jag brukar försöka se mig själv på olika sätt och idag var jag inte så bra som jag brukar vara jag brukar ångra mig när jag gjort någonting dumt jag brukar inte lära mig av mina misstag jag brukar äga ord som ingen annan jag känner men sedan känner jag ju inte så där jättemånga egentligen jag brukar kunna om jag vill idag kan jag ingenting

jag glömmer
hela tiden
(egentligen 
inte alls),
du påminner mig
ibland

om hur det var
när vi var


...
och tiden går

det är ju så enkelt. att bli som alla andra.
att hitta jobb, att flytta till eget, till vuxenvärlden 
att leva som man ska.
det är så enkelt. men så svårt.
jag längtar till livet medan jag slösar det.
undrar om livet längtar efter mig.
för snön kom här om natten, det vita täcket
tystade den gångna sommarens hopp.
jag hittar inte min plats.
jag söker inte.
vill inte passa in i allt det gråa.
vill vara annat, se annat, känna annat.
till och med fåglarna lever på rutin,
flyger söderut när kylan gör sig påmind
som den alltid gör.
alla bara flyter med, rättar sig in i led där det finns plats
jag vill inte rymmas.
det är ju så enkelt. så svårt.
och mörkret faller
snön knastrar under mina tunga fötter
jag går, ingenstans och överallt.
tanken slår mig
min plats kanske är att inte ha någon.
en sak vet jag säkert, 
om jag hade vingar, som fåglarna
om jag kunde flyga, så skulle jag aldrig göra det
på rutin.

regler är regler och dem ska vi följa
blint och godtroget och utan att ställa några frågor.
jag vet inte varför, men jag ger mig hela tiden.
du ger aldrig efter.
men du fuskade här om dagen,
sket i allt och låtsades som att det regnade.
då struntade också jag i det där om rätt och fel och gick vilse.
för visst kan jag ju låtsas
men jag tror att du ibland glömmer att det är på riktigt.
allting är på riktigt.
och oavsett om vi struntar i regler om rätt och fel,
och egentligen allt annat också,
så vet jag att du vet att det har vi alltid gjort lite då och då
det kommer vi alltid att göra.


bara för att vi är på riktigt. för att vi är. nu.

det är ingen som ramlar förbi längre.
ingen som ens snubblar, rumlar, vinglar.
var tog allting vägen?
sommaren kom och gick, nästan obemärkt.
vintern lämnar mig aldrig så lätt.
kylan letar sig in och stannar, försvinner inte förrän det är dags igen.
jag vet inte om du är min vinter eller sommar.
kanske lite av båda två.
hur som helst så ramlar du inte förbi längre.
väntar inte utanför mitt fönster sena nätter när snön ligger i luften.
jag är inte trött, det var länge sedan sist.
sover mest bara för att låta tiden gå
vaknar men ligger kvar, slösar.
väntar.
på sommaren. på att kylan ska ge med sig. på bättre tider.
på dig. på mig.
jag vet inte, men gatan utanför är sorgligt tom.
det är ingen som ramlar förbi längre.
var tog vi vägen?

vi byter blickar, vi byter leenden. byter ord av artighet och flyktiga meningar om vädret.
vi byter egentligen så mycket mer.
jag råkade ta i din arm här om dagen när jag gick förbi.
du råkade titta på mig lite för länge också, när hon såg åt ett annat håll i en sekund eller två.
men jag har min trygghet, han som jag delar allting med.
vi byter annat han och jag.
byter känslor, byter skratt och meningar fyllda av vackerhet. byter kärlek.
delar.
han kunde ha varit du. du kunde ha varit han.
och det äter upp mig inifrån och ut men jag kunde ha varit hon.
och det är så svårt som vi gör det. men som vi gör det. svårt.
vi pratar inte längre, inte om annat än vädret.
det är vad det är.
men jag vet att du vet, jag vet att hon vet, att alla vet
vi byter egentligen så mycket mer än ord av artighet och flyktiga meningar.
och vi delar gnistan. det kommer vi alltid att göra.


jag saknar dig ibland.
men jag är glad över att sakna min trygghet nu,
han är mitt allt.

idag blev en sådan där dag som aldrig slutar ringa i öronen. som man inte vill se, så man blundar, men den försvinner ändå inte. en sådan där dag som gör en lite mindre än man är, som trycker ner en i slitna skor med blysulor. om ni förstår.
och jorden har snurrat, som den alltid gör, medan jag har sagt mina hejdån. jag känner hur livet rör på sig, medan jag fastnar mer och mer. jag måste sluta försöka stoppa tiden.. och medan alla försvinner på ett eller annat sätt så sitter jag hemma med en krypande julkänsla, för att invanda traditioner bara är en annan ursäkt för att inte behöva blicka framåt. jag önskar mig disney-filmer i massor, men mest av allt ett alldeles eget bibliotek att gömma mig i. med böcker från golv till tak och skjutstege längs efter bokhyllorna, med sida efter sida fylld med bara dom vackraste av ord. som den lilla bokhandeln i huvudstaden som jag alltid går in i, men alltid lämnar tomhänt. bara för att jag inte kan få alltihop. med en halvmånsformar, röd soffa mitt i, där jag kan drömma mig till min framtid. det önskar jag mig, till att börja med.

jag såg mig själv idag, i ett fotografi av någon annan. jag grät inombords för att du inte såg mig, sedan dog jag en aning, eller överlevde. vad vet jag.. jag andades hur som helst några sekunder senare, fortsatte framåt. för vi går väl framåt, eller hur? alltid framåt. när hände det, alltihop? när lyckades vi intala oss själva att vi hade en endaste liten aning? när gick vi på våra egna lögner och trodde att vi var människor? sådana där som lever på andra, som lever på sin övertygelse, på sin tro. eller håller sig vid liv på den, vad vet jag.. som dödar och dör om vartannat och ser vår värld rasa i samma takt som vi själva. när fick vi för oss att vi ville vara sådana över huvudtaget? jag har en kompis som alltid ler fast hans hjärta gråter, en som låtsas och en som jag bara kallar kompis, som inte är det på riktigt. jag har andra som sluter ögonen och springer, flyr så länge det går. vissa av dem trycker ned andra för att inte själv ligga längst underst, och några få försöker desperat vara den bästa sig själv de bara kan. en påstod också att han bara lever på sommaren, men jag vet inte. på något vis misslyckas vi alla. är det på grund av det som vi kan kalla oss för människor..?

och jag stirrar rakt in i ögonen på flickan som gav bort sin dröm för pojkens. ser hur hon ler när han ler, gråter när han gråter och lever när han också behagar att göra så. och som så många andra så misstog hon det för kärlek. trodde att för att älska honom så var hon tvungen att forma alla sina linjer efter hans. glömde att om kärleken också är kärlek för honom, så borde han forma några efter hennes.

viska inte
om himlens oändlighet
om det ännu orörda
och om evigeheter,
evigheten.
vi är inte på väg någonstans
vi kan lika gärna lägga oss här
på pricken

för jag lovar
att aldrig släppa taget
om dig


om oss.
(håll hårt nu, jag vill känna det)

och visst växte också vi upp. lät tiden gå medan vi spreds över världen.

för att jag aldrig hittar det jag söker

för att du inte alls är den jag söker, så sa hon. vi satt och letade efter dig bland alla ansikten som gick förbi. hon fastnade i dem flesta, log sött medan höstsolen lyste upp hennes ögon och värmde våra rosiga kinder. du fanns ingenstans. jag såg dig överallt. som om din blick hade ristat in en bild av dig på insidan av mina ögonlock. så fort jag slöt ögonen så var du där och när jag öppnade dem så dröjde du dig kvar.
du gick förbi på gatan, satt i bordet bredvid, log mot mig på tunnelbanan. hon pratade på om det nya livet och staden, om hur världen aldrig sover. jag tycker om när hon gör så, som om vi är en del av allt det där stora. sedan följde vi hennes magkänsla mot bättre tider och kändisar som dricker kaffe på cafe som vem som helst. jag önskar bara att jag hade haft en egen magkänsla som kunde leda mig. till dig.
vi tumlade runt i en stad som kan bli för stor för vem som helst. skrattade medan vi dansade fram längs gator utan slut och jag blev yr av alla människor runt omkring. men du fanns alltid där, på insidan av mina ögonlock när jag slöt dem för att hitta balansen.

tiden gick som den gör och du bleknade allt mer. ju mer jag såg dig, desto suddigare blev du. till slut fanns bara känslan kvar, så jag började desperat att leta din blick i andras, men den fanns ingenstans. jag letade på gatan, vid bordet bredvid, på tunnelbanan, ingenting. bläddrade i tidningar, tittade på reklam, sökte i affärer. staden, tiden hade hunnit slukat dig, jag var för sen.
jag har aldrig varit den som hakar upp mig på människor, de kommer och de går. så har det alltid varit, men mitt hjärta slog långsamt när jag förstod att jag inte längre skulle känna igen dig om jag såg dig. alla ansikten jag hade sett dig i hade förändrat dig.
jag blundade när jag klev genom dörrarna, drog ett djupt andetag och andades ut det sista som fanns kvar av dig. ja, jag lämnade dig i en stad som stod i lågor och flög tillbaka till min verklighet. du var ändå redan långt borta.
men nu sjunger paolo för mig, som han alltid gör. han sjunge om äventyr som han mist och om starter som lämnas innan dem ens har börjat. jag kan inte låta bli att tänka på dig. jag har aldrig tyckt om det sorgliga i att säga 'hejdå' men den här gången vet jag inte vad jag borde känna. jag menar, vi fick ju inte ens ett 'hej'.

jag vet inte, det känns inte som jag, men

hur kan det någonsin vara fel? så rätt. fel. minns du? det är skönt att vara mänsklig, skönt när allting blir suddigt. men jag minns. försöker hitta någon sorts struktur, några skarpa linjer att följa. mitt huvud snurrar igen. varför låter vi omständigheterna bestämma? dem är ju våra, eller hur? ändå äger dem oss som vi aldrig kommer att äga dem.
man glömmer bort hur sällan saker och känslor och handlingar känns äkta. minns du senast du såg någonting riktigt, från hjärtat? jag står inte riktigt ut med mig själv. utan dig. han med henne. står du ut, utan mig? det enda riktiga jag kan hitta, det knarkar.
jag flyr från mina känslor, var är omständigheterna? var är du? du som slår mina tankar och känslor och undanflykter hela tiden, gång på gång. jag kommer på mig själv med att undra, önska. jag vill slå tillbaka. men jag vet inte. du kanske ser i suddigt. jag kan inte låta bli att tänka på det. jag kan inte låta bli oss.

(och jag ber om ursäkt, någon gång kanske det blir vackra ord. just nu är det bara vad det är)

vissa dagar äger verkligen ingenting sådana dagar lever jag på luft bryr mig inte om någonting men det kan inte pojken som hade allt men ville ha mer och därför slutade utan något alls göra att han aldrig lär sig att hon aldrig försöker lära honom hon som blundar för allting och ser därför ingenting har därför ingenting att dem aldrig lär sig kan aldrig förstå att bara för att man greppar efter mer så betyder inte det att man måste släppa det man redan håller i borde hålla i jag hoppas att dem aldrig lyckas glömma lyckas bli människor på riktigt sådana där som aldrig lär sig
vet ni hur små ni är hur stor världen är och hur man blir större av varandra vet ni som jag vet att man växer inte så mycket på längden när allt kommer omkring och inte heller på bredden nej man växer på riktigt i ögonen på den man älskar och vissa dagar är det det enda som får betyda någonting

sådana dagar lever man på varandras luft bryr sig inte om någonting annat att ni aldrig lär er