dina färger var blå
men den bästa dagen på länge bakom mig nu, tittar jag på barfota-hippies i publikhavet under woodstock, 1969 (för de ovetande). så mycket som jag missat, missar - kan inte låta bli att le ändå. ja, jag avslutar idag framför tvn - svt24 för att vara exakt - och jag tvivlar skarpt på att någon haft en bättre midsommarafton än jag själv. jag hoppade av båten i helt rätt tillfälle, så att säga och som jag älskar barfota-hippiesarna och svt24 som förgyller min kväll.
dagen har spenderats på sten, på vatten och med lite sand i sandalerna. så där lite lagom svensk-sommar-prippsblå-reklam-gamla-barndomsminnen-känsla har härjat i mig. och som jag nu är så kom jag på mig själv, mitt i allt med att försöka komma på hur timmarna som drev förbi med förbipasserande båtar kunde ha varit bättre. glada andra i flytvästar och lite kläder, mycket hud vinkade glatt åt oss där vi satt. vi vinkade tillbaka.
det enda jag kunde komma att tänka på var du. inte allt för specifikt, men den där speciella någon, ni vet. självklart blir helhetsintrycket aningen bitter-ljuvt på grund av detta, men å andra sidan blir allting aningen så för mig. som jag vill ha det skulle nog någon säga. skulle jag också säga (men tro inte att du kan mig för det).
hur som helst så kan jag knappt komma ihåg hur jag spenderat någon midsommar före denna. någon på havsbadet, andra i stan. minns någon vad det var för väder? vad gjorde jag ifjol?
idag började jag i en säng hos någon som jag älskar, fortsatte till snabbköp med utlandskänsla, stressade lite men trivdes ändå och innan jag visste ordet av så satt jag i solen och predikade lite lagom om hudcancer, vi puttrade och vi raceade, sedan förtöjde vi och knöt fina knutar. god mat, god kaka, fint sällskap och någon spindel här och var. som det ska vara och när jag kom hem så sken fortfarande solen. hoppas ni haft det bra ni med, glöm inte att det kunde ha varit bättre. jag kommer aldrig nöja mig och skam den som ger sig.
god natt gott folk.
why should it be so bad to be bad?
idag är en sorgsen dag på många sätt. solen skiner ändå.
vi skulle inte stanna förrän vi lyckats resa från sorgen. vi skulle aldrig stanna.
i film varierar vädret efter huvudpersonens humör. jag antar att jag sitter i verkligheten, eller att filmen handlar om någon annan. jag fryser inte ens, barfota i hammocken på vår altan.
huttrar ändå.
idag gråter jag och alla transvestitspöken i himlen (jo, för jag sa så) och vi borde egentligen vara i göteborg. i sunderbyn vid en sjukhussäng. eller redan på väg, lång härifrån.
vi skulle inte stanna förrän vi lyckats resa från sorgen. vi skulle aldrig stanna.
i wish i was as simple as you seem
jag har varit borta alldeles för länge för att kunna låtsas som om ingenting har förändrats. hur naivt det är att tro att allting som vi inte är en del av, inte är. tiden står aldrig still bara för att vi råkar vara någon annanstans.
det är juni och jag hittar tussilago i diket längs med vägen där jag går. vinden bråkar med solen om värmen och molnen hjälper till. jag tittar tyst upp mot himlen, som drömmare gör mest och önskar att jag egentligen var något helt annat.
det tar emot. varje steg och varje andetag. varje ögonblick som jag inte kan göra till mitt eget. dikterna skriver sig själva nu, det går av bara farten. jag tappar ord för att ge plats åt nya medan de håller på.
och sedan går jag hem, som jag gör. till huset där kylskåpet aldrig står tomt, men där vi ändå äter som mest på varandra. för stunden, i alla fall.
jag funderade för någon dag sedan på att ta bussen, bara åka. jag tar aldrig bussen längre. den går aldrig hela vägen fram. jag skulle vara tillbaka innan någon ens märkt att jag varit borta eller aldrig ens tänka mig tillbaka hit.
jag vill så innerligt hitta någon som är som jag. jag vill le och tänka att 'dig kommer jag aldrig förstå mig på' samtidigt som han tänker samma sak. inget mer än så.
jag lämnar tussilagon i diket, går längs vägen som jag alltid går.
vårt trasiga hem. jag andas än.
jag biter mig i läppen. det hjälper inte. torkar tårarna bara för att ge plats åt nya. förlåt, jag vet - det handlar inte om mig. 'fy fan, för att bli gammal', sa han och det var sista gången jag såg honom hel. eller åtminstone sista gången jag såg fasaden. den som ingen av oss egentligen trodde på - inte ens för en sekund - men som vi alla stirrade oss blinda på. han gråter också. jag önskar att han ska sluta försöka prata samtidigt, förstår inte varför han tror att han måste förklara sig. allt är det så ynkligt, hemskt. jag tänker att jag egentligen vill krypa nära in på, som en katt. han har ju alltid tyckt om vår katt. jag vet inte hur nära jag får gå och låter bli.
hon är inte hel hon heller. har också lämnat fasaden bakom sig nu. jag vet egentligen aldrig vad jag borde säga, pratar på ändå. kan i alla fall relatera till henne, tycker inte att allting är så hemskt som det verkar. men jag vet inte riktigt hur rätt jag har längre. och förlåt, jag vet - det handlar inte om mig.
hon försöker vara stark, fast det aldrig riktigt varit något som hon är. låter bli att bryta ihop helt och bryter bara lite hela tiden. det är plågsamt att se på, som jag gör alldeles för ofta nu för tiden. jag tänker att det är synd hur mina ord bara hjälper mig, de betyder aldrig lika mycket för andra. jag skulle ge henne alla jag någonsin skrivit om det skulle göra någon skillnad.
han håller masken, jag ser rakt igenom den. vill så mycket, kan så lite. allting blir fel. ingen är skyldig men alla tar vi på oss skulden. jag tänker hjärtesorg och poesi och skriver dikter i huvudet. jävla dikter som aldrig kan låta bli. eller jag, jävla jag. förlåt, jag vet - det handlar inte om mig, och egentligen inte om dem heller.
så jag knyter näven i fickan, som jag lärt mig att så gör man, men det är en helt ny oduglighet som kryper sig på. jag har ju just vant mig vid att inte kunna rädda världen och vårt hus är stort och rött med vita knutar. det är fint att titta på, speciellt sommarkvällar när solen lyser på fasaden. men det är ju just bara fasaden som alla andra ser.
när jag var liten kunde jag undra varför människor pratade olika språk
jag försöker skriva ner honom, som om
mina ord någonsin
skulle kunna räcka till. tänker högt
att 'jag vet vad jag säger, aldrig vad du
hör. det är så otydligt,
inte direkt roligt
eller sorgligt heller för
den delen. bara lite lagom'.
han ler oförstående kärlek så jag målar naglarna
röda. svart är för uppenbart och uppenbar
vill jag ju inte vara.
alla vill ha någon
som förstår dem inifrån och ut. jag håller tyst
med och låtsas, lovar mig själv att aldrig
bli så jävla
förutsägbar.
ibland lutar jag mitt huvud mot
hans axel, annars ligger han med sitt i
mitt knä och vi leker
kära
som vi absolut borde.
under soffan bor våra husdjur.
han nynnar på känslorna och jag skriver dikter
i huvudet, försöker
fånga ögonblick, som jag gör. han ler
kärlek.
söndagssorg på en fredagskväll.
allting är verklighet för dem. eller ingenting, det beror på hur man ser det. min bror skakar på huvudet och säger att jag bor i en bubbla. jag tar det som en komplimang. vill inte vara en del av allt det där som ni kallar livet.
jag går vilse i orden igen och dem säger att jag drömmer, som om det är någonting dåligt. själv kan jag inte förstå varför dröm och verklighet måste ligga så långt ifrån varandra.
leva drömmen eller drömma livet, ni kommer aldrig att förstå. jag gör fel i många ögon, rätt enbart i mina egna. jag väljer mig själv.
jag har för mig att han vet vad jag pratar om. hoppas. men jag tappar så lätt tråden. antar att det kan vara en bra sak och han slutar aldrig sjunga.
imorgon tänkte jag skriva en bok men jag fick annat för mig. det får bli på söndag. ja, söndag med musik. för att vackra ord egentligen inte finns, sedan sjöng han en annan låt medan jag fortsatte skriva dikter i huvudet.
morris & betty
citat ur fin bok. finfin bok,
'jag behöver dig mer än jag älskar dig & jag älskar dig så himla mycket'
- ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort
för det känns som om du kan se vad jag tänker.
- det kan jag också. nu tänker du på min mage, här är
det en liten bulle.
- nej, jag tänker mig att du är kemist och att jag är dina
molekyler, morrismolekyler. du försöker göra ett pulver av
mig, ett kärlekspulver som du ska skänka till de kärleks-
lösa.
- nu tänker du att min hand är sval och skön mot halsen.
vissa dagar känns det mer än andra.
jag spontanfar till göteborg. har inte packat väskan, men vad gör det när man reser dit vägen tar en. på väg mot våren och takterrasser att titta ner från, på allt det andra. titta ner och försöka glömma den där fast punkten bara för ett ögonblick eller två. den som vi så gärna vill tappa bort, som alltid kommer gnaga i oss så länge vi låter den (jag hatar att den gnager i honom med).
han pratar på om det som är, som om ingenting annat har någon betydelse.
jag kan inte riktigt se det, kommer knappt ihåg hur man gör. jag antar att han har rätt. vi har fastnat, i en tid som inte fastnar för någon. intalar oss själva att vår verklighet idag måste vara den vi lever imorgon också, men jag vet inte. han vet nog inte heller.
bara att det är lättare så här. lättare än att hitta nya vägar, uppifrån takterrasser i främmande städer. lättare än att inte packa väskan när man reser dit vägen tar en.
och jag bluffar bara. är tillbaka i det fasta och verkliga om några dagar, men till dess tänker jag låtsas som jag aldrig har låtsas förut. bara för att fly är det jag gör bäst. och för att vissa dagar känns det så mycket mer än andra, gnaget. jag saknar sådant som jag aldrig haft. som det ska vara, antar jag.
vi ses när vi ses och om inte annat så vet att jag tänker på oss ibland och att det finns annat än det som är för stunden, sekunden. believe it.
jag stannar hemma när folket tycker utgång
har hittat nya värderingar utan att ens söka.
nöjer mig med att vara tråkig i andras ögon,
snart behöver jag inte vara något alls i dem.
låter dagarna gå medan jag gör det jag vill
har äntligen förstått att det inte är sedan, nu.
min bror gör lite samma sak, helt tvärtom
jag tycker om dagarna som äger bra musik
när solen tittar fram och man kan baka paj.
dagarna som jag slösar fast jag lever ändå
tänker och skapar, flyttar allt mer härifrån.
vi diggar old school i bilen på vägen hem
och jag låtsas att jag vet vad jag pratar om.
jag stannar hemma och vägrar (helt enkelt)
att ta del av all deras alldaglighet. aldrig mer.
empati och långbensskratt (var ska vi börja med att sluta?)
det var inte roligt, det var inte menat att vara roligt. folk skrattar ändå.
och jag kan inte låt bli att undra om de kanske gör det bara för att det behövs. för att allting är som ett påklistrat skratt. påklistrade, leende läppar som inte vågar göra annat än att rätta sig efter den grå massan.
tänk om alla skulle gråta av allting som är värt att gråta för. då kanske vi skulle drunkna i alla tårar. för vad än vardagspoeter eller känslor eller småflickor (mig själv inräknad) säger, så tar dem aldrig slut. vi låtsas bara som det, skrattar hellre och blundar.
jag påstår inte att jag är bättre än någon annan. klarar inte ens av att läsa dagstidningar längre. jag vill inte veta av död och fattigdom och krig, inte djurplågeri eller hatbrott eller sjukdom. jag låtsas inte om, som alla andra. det är bara det att jag sluter ögonen, men ser ändå. gråter ändå.
vill så gärna få folket att förstå att vad dem skrattar åt borde ingen skratta åt. någonsin.
jag säger till dem (på mitt eget sätt, förvisso) att visst vore det mycket bättre om vi bara sa som det var. om vi grät och skrek och slogs när det behövdes. för visst skulle skratten klinga så mycket högre, ärligare då, när dem väl skrattades. men ingen lyssnar.
jag kände en gång en flicka som var som mig på många sätt, annorlunda på så många fler. hon skrev fina texter och en av dem har fastnat i min skalle. den handlade om just det här, men jag minns den inte i exakta ord.
flickan var också fin, speciellt när hon kastade basketboll som en ballerina.
din parentes
som blev hela inlägget. bara för att jag är tom.
det skulle stå "släng in den där du själv behagar", nu behöver du inte kasta något alls.
jag svarar inte, jag vet, jag vet, jag vet. men mina ord är ingenting just nu. du förtjänar annat, mer. tänkte att vi borde skriva brev, bara för att det kan betyda något mer, annat. men ditt vykort som ligger vid min säng säger mig att det inte riktigt är din grej. sedan så äger jag inte ens din adress längre.. hoppas i alla fall att våren har nått dig där du är och att solen värmer bort den eviga kylan.
jag önskar dig ett lätt vårsinne och sena, ljusa nätter. vårjacka, vattenpölar och barn i galonisar, bar mark och en filt att ligga på i en park någonstans. jag önskar dig att få andas långsamt medan staden runt omkring dig rusar förbi. ja, allt det där, du vet (för det är viktigt att du vet). och jag saknar dig också, elefantligt.
egentligen så vill jag nog bara säga förlåt för uteblivna ord och att jag absolut inte har glömt bort dig. men.. du vet ju.
för att jag tydligen blev hög av snöstormen.
Den här vintern har det snöat i minst fyra år. Det kan hända att jag har tappat räkningen.. Ni skulle ha sett när det började, det var helt ofattbart. På en natt var vi insnöade, på två så kunde man inte ens se ut genom fönstren på nedre våningen, så vi flyttade upp till den andra. Efter ett tag så tog maten slut (av uppenbara skäl), då gjorde vi det enda rimliga – vi började äta på inredningen. Och lite på varandra också, fast det har vi nog alltid gjort, som människor gör. När rören frös och vi varken kunde dricka vatten eller slösa det på annat så lessnade jag, som jag gör. Jag tänkte att snö och vatten - same shit, diffrent names och sedan hoppade jag ut ur mitt sovrumsfönster. Jag fastnade i en vit öken och satt där i 3 timmar, men jag hade i alla fall gott om snö att stoppa i mig eller slösa på annat (bara vit och ingen gul). Jag fick skaka på mig så gott jag kunde till och från, för att inte snöa in där jag satt, och jag tog mig loss så småningom också. Bara för att konstatera att jag inte hade någonstans att ta vägen.
På vår gård står det två stora tallar, dem höjer sig lika högt som hustaket. Jag satte mig på en av grenarna i toppen av en av dem och grät lite. Mina tårar blev snabbt till is och när snön hade täckt allt utom vår skorsten så bestämde jag mig för att det nog inte var någon idé - ville snön snöa fyra år på ett så fanns det ju ingenting som jag kunde göra åt saken. Jag ställde mig upp och snurrade runt på stället, medan snöflingor stora som tennisbollar snurrade runt mig. Jag undrade om dem någonsin fick lust att bara skrika. För dem är så tysta, snöflingor. Jag bestämde mig för att det inte var rättvist och sedan skrek jag i flera veckor för deras skull. Dem tackade mig aldrig. Lät mig bara förstå att det fanns andra orättvisor som borde rättas till före deras. Hur som helst så träffade jag en gubbe när jag väl hade tystnat igen (för vi tystnar alltid, du vet det, va?) Han sjöng, för utan sången så hade han ingen röst. Jag sa att utan orden så hade jag ingen röst, men han verkade inte förstå. Just den dagen så sjöng han om hur han hade väntat hela sitt liv på att få fara till månen, förklarade att om snön inte slutade (vilket den verkligen inte verkade vilja) så skulle vi snart vara där. Jag log och tänkte att han var ju ändå lite kokobäng, som gubbar är.
En annan dag när jag satt och åt mig tjock på snö bara för att jag ville att den skulle försvinna, så gick en barfotad flicka förbi. Jag frågade henne om hon kanske ville låna mina skor ett tag (vi kunde ju turas om), men hon svarade bara att hon var ett sommarbarn som gått vilse och att hon minsann inte behövde några vinterskor. Och jag tänkte att det har vi nog allihop (gått vilse, alltså). Så jag sa förlåt, men att jag kunde promenera med henne ett tag i hopp om varmare väder. Hon log sitt sommarleende och sedan blåste snöstormen bort henne som om hon aldrig riktigt varit där. Hon passade ju trots allt inte in och det är så lätt att glömma. Men så tänkte jag, som jag så ofta gör, att det gör ju inte jag heller (passar in, alltså). Inte som andra, hur som helst. Så jag tog av mig skorna och sedan allt det andra också, till slut tog jag till och med av mig mig själv. För hur jag än försökte så kunde jag ju inte rädda världen, inte ens från lite snö. Och jag har alltid vetat att ensam är stark, men tillsammans skulle vi kunnat äta upp all snö på ett nafs.
Den kvällen kom gubben som sjöng, till månen. Inte jag, för jag fanns inte kvar. Tar man av sig sig själv så blir man som alla andra, insnöad.
.
försvinna genom att stanna kvar
finnas kvar genom att ge sig av
- du förtjänar inte mina ord.
m.
jag pratar på, fastän jag har lovat mig själv att låta bli. andas ord efter ord efter ord av tomhet. längtar mig bort, framåt, härifrån. stannar precis där jag är. och du vet hur det är, kan redan alla känslor.
jag är egentligen så mycket bättre än så här, egentligen så mycket mer. men måste ständigt påminna mig själv att livet lever sig själv om jag låter bli. det väntar aldrig.
av någon anledning så försöker jag mindre, ju mer det skaver. som det skaver, medan jag fortsätter slösa.
för vad det nu är värt
folk svär på tvn och gråter
jag vill inte vara som de
de kysser också och sådant
alla med alla.
jag vill inte vara som er.
klarar inte av att vara normal
går hem
skriver dikter i huvudet istället
försöka inte ens.
jag vet inte hur mycket du försöker
men du är inte heller som de.
inte för mig
i alla fall.
update
eller så är det precis vad du är.
ordinary people
han andades tungt här om natten. jag fångade ögonblick.
det var sent och rummet var mörkt, han bar sitt hjärta utanpå. som han gör. och jag vet, det är så lätt att glömma, att tappa bort sig själv och att låtsas. men han får mig att minnas.
jag dröjde mig kvar. han gjorde likadant.
kanske mest för att han vill åt alla mina ord, så som jag vill åt dem. och jag vet, det är inte riktigt så riktigt som det borde vara, för att dem ska vara helt och hållet sanna. men han får mig att vilja skriva.
saknaden blev för stor här om natten. som den har en tendens av att bli.
för stor för att glömmas, tappas bort eller inte låtsas om. så han andades tungt medan jag fångade ögonblick och vi dröjde oss kvar. bara för att minnas något som kunde ha varit.
punkt
berg som vita elefanter
som jag älskar den novellen.
ja, jag ska skriva
.
.
.
imorgon.
god natt.
(och anabanana, jag saknar dig).
m. a. k. e. s.
allting är ju egentligen bara dumheter. jag säger så mycket, som jag inte alls vill ha sagt. det bor en liten jävel i mig, om ni bara visste. det är så mycket lättare att skriva än att säga.
jag vill ta mig in och hitta någonting att hålla fast vid. bara för att det ska sluta gnaga. saknaden och sorgen och livet. det gnager, anna. fortfarande, igen, alltid.
du blev ju vegan bara för att prova, kan jag få bli stum då, bara för att prova? tatuera in 'ja' och 'nej' i mina händer och låtsas att jag också lever i något fasansfullt, vackert. fylla byråer med lådor med block med meningar med mina ord i. kom hem, vi börjar om igen. och nu vet jag inte ens vad jag skriver.
- anna, jag saknar dig. speciellt kvällar som denna. det är snöstorm, anna. snöar och snöar och snöar, anna. och jag funderar på att skriva en novell om allt det där vita, bara för att jag saknar dig, anna. jag saknar dig. jag saknar mig. jag saknar egentligen många. mycket.
- jag åkte bil för något tag sedan, jag vet inte precis när men jag såg en älg. sedan var jag hemma igen och jag tror inte att någon reser till thailand på ett bra tag nu. så jag saknar.
- sedan så vet jag en som är så mycket bättre än hon tror, som inte har förstått att det är skit dom pratar. struntprat för att vara exakt. som aldrig kommer leva upp till allt det där som hon inte längre tror att hon är. de andra hann för mig och jag saknar. saknar, saknar, saknar.
- och 'pojken som skrattar bort sorg' gråter tydligen inte. det i sig kan jag väl sakna, bara för att det är vad jag gör. han saknar nog han också, men sådan sägs inte. inte högt i alla fall.
jag vill ta mig in och hitta någonting att hålla fast vid. bara för att det ska sluta gnaga. saknaden och sorgen och livet. det gnager, anna. fortfarande, igen, alltid.
- ett land, jag, en bok eller två, rätt i allt fel, sommar, anna, jeskan, orden. gud, vad jag saknar.
the one (that got away)
för att jag behöver någon att sakna.
för att du behöver någon att sakna.
a.
och så flyttar mitt samvete till ett annat land, ett vackert land. jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. jag antar att saken inte heller blir bättre av att samvetet tar med sig många av ännu fler hemligheter och tankar, mitt bästa bollplank och en allt för god vän. ja, mitt samvete flyttar till ett annat land medan jag stannar kvar, som alltid. men jag är så glad att hon slapp undan, att hon klarade av att bryta mönstret, mönstren. de allt för invanda. och visst kan det kännas sorgset till och från. ja, jag klarade inte ens av att se henne i ögonen när vi sa 'hejdå'. men på något vis känns det ändå som att jag kommit ett steg närmre min framtid genom hennes.
och hon finns kvar, kommer alltid göra. men mest genom att ge sig av. hon lämnar evighetsgatorna i våra kvarter, för hon vet, jag vet att hon är värd så mycket mer.
så spring, spring, spring, stanna aldrig upp förrän du är nöjd. och nöj dig aldrig.
- hejdå, på återseende. ♥
och hon finns kvar, kommer alltid göra. men mest genom att ge sig av. hon lämnar evighetsgatorna i våra kvarter, för hon vet, jag vet att hon är värd så mycket mer.
så spring, spring, spring, stanna aldrig upp förrän du är nöjd. och nöj dig aldrig.
- hejdå, på återseende. ♥
