malinteresia

Bussen rullar in i det alltid (känns det som) snöbelagda Övik.
Med detta vita vinterland, upplyst av vägens alla gula gatlycktor och med
skidbacken till höger om oss, fylls jag av en känsla av att jag är på
resandefot. Den där känslan som upprymmer en med frihet och förväntan.
Jag är på väg, om än på väg hemmåt. Det spelar egentligen ingen roll.
Jag slås av många olika tankar, en av dem säger mig att det inte
är själva bussresan som är det viktigaste just nu, det är en helt annan resa.

Tomas sjunger i mina öron om sina värmlands indianer och jag
känner hans vartenda ord. Jag förstår, jag vet. "Det var ett krig och vi var Värmlands indianer".

Ytterligare två förluster, en väntad, en idiotiskt borttappad, har gjort mig nästintill
likgiltig. och likgiltigheten liksom fyller mig, den lugnar mig, den är mig. 
Jag vet vad som krävs, både av mig själv och av andra. jag vet vad jag själv kräver. 
Allting är egentlgien tillfällighet. Ibland blir det helt fel, även om man tänkte rätt.
Bussen rullar vidare och om ett par timmar kommer jag vara hemma igen, 
helt ovetande av att jag glömt min mobilladdare på hotellet i Härnösand, 
och helt ovetande om att jag nu, två veckor senare fortfarande inte kommer ha den. 

Nya tag imorgon, likgiltigheten har lämnat mig och när startsignalen går
så tänker jag istället låta värmlands indianerna fylla mig, lugna mig, vara mig. 

Ibland undrar jag om du kan se det jag ser.
Jag undrar om du verkligen förstår, verkligen vet.

Vi förändras ständigt, hela tiden, utan att tänka på det.
Vi lär och lever, om vart annat och tumlar runt i vår egen existens.
Jag vill gripa fast tiden, hålla den, äga den. För om jag
bara kunde hålla tiden stilla, så skulle jag kanske kunna se dig.
Se dig som du är, som du var, om så bara för ett ögonblick.

Jag vet att du finns där, hela tiden - både utanför och inne i.
Men någonstans på vägen försvann det äkta,
det plågsamt riktiga, det så avbeväpnat nakna - bara borta.
Vi gick vilse, på varsitt håll och när vi väl hittat hem igen,
var ingen av oss de vi hade låtsas vara innan.

Tiden hade gripit oss, hållt oss, ägt oss - precis som den
alltid gör, utan att vi ens reflekterar över det.

Jag har inte berättat för någon, det är som min egen lilla hemlighet.
Jag tror säkert att någon skulle finna det hela intressant,
men det känns bäst som det nu är. - Ingen vet.

Det känns tomt. Jag vet inte varför, men det bara känns så.
Nästan som att jag tappat en bit av den jag varit.
Det kanske är så det fungerar; för att vinna något, måste någonting
annat offras. Det känns meningslöst nu. Jag vet inte vad det är med mig.

Jag är inte samma längre, det är ingen hemlighet.
Inte för mig i alla fall, jag vet. Du kommer nog aldrig riktigt att förstå.
Det är kanske för mycket att ta in. För mycket att se.

Men jag hatar verkligen när du inte förstår. Jag känner mig så ensam.
Förut kunde jag hantera den ensamheten, nu blir det bara tomt.
Jag ville betyda någonting, jag ville vara bra. nu vet jag helt enkelt inte längre.