Jag kallar det för en komplimang.
Och pojken som har hjärtat utanpå,
han skrattar rutinerat bort all gråt.
Under himlen
och solen
och molnen
där garvar han så det räcker för
oss båda två.
Låter sina leende läppar skydda
det där blodiga som förväntas slå.
För man kan inte känna annat än lycka,
om man valt att bära det där röda utanpå.
Och jag lämnade mitt på hans vägg,
bara för att han ibland
får mig
att glömma att jag inte är en
sådan där som skrattar bort all gråt.
Balansgång
och glasskärvor på den andra
gick hon på sin spända lina genom
livets alla krökar och svängar.
Hon kunde aldrig balansera,
ramlade alltid, men nöjde sig inte utan.
Hon ville inte leva livet
bara för att det skulle bli levt.
Nej, hon ville balansera.
Sa med sin hesa röst att
'vi borde sluta sörja de som står över,
borde dö av döden, leva av livet och inte tvärtom'.
Nykomlingar tittde på alla ärr,
undrade vad liv egentligen betydde för henne.
Rutinerade iakttagare pekade på
glasskärvorna nedanför, till svar.
'Hon skär sig inte med flit,
livet ärrar henne bara lite då och då'.
Så där stod de, män som mörka gestalter,
väntade de bara på nästa fall.
Levde av hennes misstag,
insöp varenda bloddroppe hon spillde.
Hon brukade säga saker i stil med att
'som iakttagare får man inga egna ärr av livet'.
Dom såg på henne med brinnande blickar,
men lyssnade aldrig till hennes ord.
De väntade alltför ivrigt på nästa snedsteg.
Och hon gjorde som hon alltid gjort,
med armarna utsträckta och blicken
fäst på linan gick hon fram och tillbaka.
Men till slut så tröttnade hon en dag,
satte sig bara ner på linan,
dinglade med fötterna i sitt eget tomrum
och log för att hon var helt värdelös.
Livet hade paserat och hon hade inget lärt sig,
ramlade fortfarande alltför ofta.
Det mörka cirkustältet och åskådarna
utan ansikten ångade av ilska.
Och tanken slog henne:
vem var det egentligen som
hon hade balanserat för?
Hon sitter där än och är bara helt värdelös
och för en gångs skull känner hon att hon bara duger.
m.
Jag skriker tills jag somnar,
gråter tills jag vaknar,
och sen låtsas jag som ingenting.
För det är vad man väntas göra,
låtsas.
Sen är alla borta och jag är kvar.
Som söndag hela veckan.
Och då börjar jag om.
Tills jag tappar rösten
och ögonen torkar ut,
då behöver jag inte låtsas längre.
Ögonfransar hjälper inte
för allt som ingen vill veta av,
för allt som jag inte vill berätta,
för allt som du inte förstår,
och allt som du inte kommer ihåg.
För att allting är så lätt för dig,
och för att det svåra lämnas till mig.
Jag skrek för att jag höll på att spricka,
för att det aldrig kommer försvinna.
Och så grät jag
bara för att allting egentligen är mitt fel,
och jag egentligen kan skylla mig själv,
bara för att jag ville hitta rätt.
Och sen slutade jag andas
i ett ögonblick,
bara för att.
Svart solkatt
Varje morgon när hon stiger upp, så försvinner hon en aning.
Jag ser henne varje dag och hon är alltid lite mindre än förut.
Tankar kryper i mig, om att livet bara ska bli levt och om att döden
tydligen är hemsk, fast jag egentligen vill tänka den som vacker.
Idag sov jag förbi morgonen, bara för att låta världen vänta ett tag.
Bara för att när jag inte längre vill, så gömmer sängen mig en aning.
Och då kan du undra, dra dig i håret och fundera, då kan du sakna,
för just då är självömkan och hatet och allt det hemska helt och hållet sant.
Kanske en dag att dagen verkligen kommer finnas där för oss att fånga.
Jag funderar om dina beslut är lika glasklara som 'vi' en gång var,
och om min ensamhet är lika självvald som varje hejdå vi ger varandra.
Jag ville att du skulle kämpa, men inte bara för kämpandets skull.
Jag lämnade dig först,
men du lämnade mig helt.
Fake a smile
Jag tänker tyst att jag faller i alla fall som en.
Jag vet inte varför jag sätter ord på allt runt om
men jag lyckas inte riktigt gripa fast tillvaron.
Madonna adopterar ett av de 1,6 miljoner
hemlösa barnen i malawi, afrika och jag
kan inte låta bli att fundera lite över vad gud
egentligen har för planer för den lilla pojken.
Det enda jag lyckas komma fram till är att
"tja, lite tur ska man väl också ha ibland"
och att som sten är man glad om hunder skvätter
revir på trädet bredvid istället för på en själv.
Vi är unga, vi borde försöka förändra världen
istället slösar vi tid på att förändra varandra.
Jag känner hur jag andas och bara därför blir det tungt.
Det ljusnar sakta utanför och tystnaden talar högt.
Jag tänker att 'någon gång borde vi ta livet på bar gärning'
sedan drömmer jag mig bort till hav med fina stränder.
Känslor finns för att kännas
jag bara låtsas
ibland lite mer än annars
håkan - det är så jag säger det
ekar i mitt låtsasavstängda huvud
jag tänker "sommar för länge sedan"
när han vägrar hålla käft
om det där finaste som han vet
och just nu vägrade jag använda punkter
jag vet faktiskt inte varför
men det kändes bra
Här i mitt liv
jag öppnar fönster för att väggarna inte ska spricka.
Här stannar vi i sängen hela dagen bara för att alla
måsten ska försvinna. och jag tänker på den gången
när du sa att så kan människor göra på söndagar.
Här har radion stått på sedan någon gång igår,
men ingen orkar längre lyssna på vad som spelas.
Här känns dagen som en dålig film med kassa repliker
och jag gråter floder för att vackra ord egentligen inte finns.
Stuprännorna gråter de med, men bara för att dagen är grå.
Här tänker jag för mig själv att himlen kollar alla på ibland,
det gör oss nog lite mindre ensamma, det tröstar.
Sedan tänker jag att människor är också bra att titta på,
men jag väljer oftast himlen,
bara för att den inte kräver någonting tillbaka.
Bara för att den alltid finns här på mina söndagar.
På bara några minuter
Du gör mig arg.
men å andra sidan så blir jag lätt arg.
Det är synd att du inte vill.
En minut för sent och det finns ingen återvändo.
Två minuter och allt är redan glömt och förlåtet.
Tre och vi kanske är några helt andra, med andra liv.
(Jag vill gärna vara rachel bilson, om jag får välja,
du kan vara adam brody, så är vi kära eller något)
Nästan fyra och vi håller handen i smyg.
Fem minuter och vi pussas överallt, förutom
där man ska, bara för att vi inte är som alla andra.
Jag slutar på fem.
Tycker inte att man borde schemalägga
sitt liv mycket mer än så.
I ett annat liv
och det är bara de skrivna orden som finns kvar
efter att känslan försvunnit, men det vet bara jag)
Känslor som känns i 10 sekunder stannar för alltid,
bara för att jag inte kan låta bli att minnas.
Ibland undrar jag varför jag envisas med att skriva.
Jag vet inte vad jag tycker, men du får om du vill.
Försöker man läsa allt som inte står så läser man fel.
Mellan raderna är det faktiskt bara blankt ibland.
Det är bara så det är men jag vet inte vars gränsen går.
Du och jag, han med henne och alla dom som aldrig
riktigt fanns, inte som vi.
Jag vet inte vad jag gör, men jag kan inte vara ensam.
Och nu är jag slut, eller i alla fall detta kapitel.
Vi ses någon annan gång, någon annanstans.
Och jag vet inte varför, men jag känner för att sjunga
"over the rainbow" med eva cassidys röst, men
jag är ju knäpp så jag lyssnar på "say goodbye" istället.
00:00
inte en tanke.
inte en känsla.
inte ett hej.
inte ens ett hejdå.
inte ett 'snälla stanna'
inte ett 'jag saknar dig'
Inte ett 'du är viktig'
inte ett 'jag behöver dig'
ingenting.
du får var du ger
du ger vad du får
men jag tar ingenting.
du låter mig alltid gå.
gång på gång.
inte ett försök.
inte ens ett litet.
Tom på dig
Jag vill skrika att det bara är ett påhitt som lurat oss alla.
Men jag ångrar mig alltid innan jag hinner börja.
Då brukar jag iställer tänka att så många hjärtan som
det finns, så många sätt finns det också att älska på.
Och därför kanske kärleken är svår att se, fast den alltid finns.
Du tittar på mig som om jag pratar på något konsigt språk.
Och jag tänker att om du förstod mina ord så skulle
du kanske kunna förstå mina känslor lite bättre.
Sen tänker jag att det är bra att du inte förstår allt.
Jag vill inte vara så enkel, det vill nog ingen.
Men jag vill inte heller vara så svår som jag är, det bli så ensamt.
Jag bygger och river mina murar, om vart annat.
Dom funkar aldrig som skydd, alltid bara hinder.
Jag står stark med dem och faller sönder lika snabbt.
Det är bara sådan jag är, bara sådan jag blev.
Det spelar ingen roll hur stadigt det ser ut att vara.
Jag kan rasa med mina murar vilken sekund som helst.
Och dina ord ekar som det värsta av svek.
Jag vet att det är jag som gjort fel, men hur kunde du?
Min mur föll som så många gånger förut,
men du hade redan byggt upp en ny på andra sidan.
Den är av hårdaste sten och helt omöjlig för mig att rubba.
Nu är det upp till dig, jag har ingenting kvar att varken bygga eller riva.
Första maj i piteå
Ja, det är lustigt hur det du mist alltid är det du mest av allt saknar.
Vädret påminner om de där sommardagarn vi tappade bort.
Jag vill ringa dig och berätta någonting som du vill lyssna till.
Förklara varför 'hejdå' låg så nära till hands och varför jag sprang.
Men himlen med sin perfekta nyans av blå, har stulit mina ord.
Jag vet att du är en annan nu, det är vi nog båda två.
Det kändes så rätt för mig, att jag glömde känna efter för dig med.
Tiden får en att ångra saker man gjort och igår frågade den efter dig.
Solen värmer upp min vinterhy och lätta vindar fläcktar.
Doften av grillat och barnens lek på gatan får mina tankar att vandra.
Jag saknar dina armar runt om mig, jag saknar din doft, ditt skratt.
Jag antar att vissa saker förändras, andra inte..
