som jag fastnade
för att du inte alls är den jag söker, så sa hon. vi satt och letade efter dig bland alla ansikten som gick förbi. hon fastnade i dem flesta, log sött medan höstsolen lyste upp hennes ögon och värmde våra rosiga kinder. du fanns ingenstans. jag såg dig överallt. som om din blick hade ristat in en bild av dig på insidan av mina ögonlock. så fort jag slöt ögonen så var du där och när jag öppnade dem så dröjde du dig kvar.
du gick förbi på gatan, satt i bordet bredvid, log mot mig på tunnelbanan. hon pratade på om det nya livet och staden, om hur världen aldrig sover. jag tycker om när hon gör så, som om vi är en del av allt det där stora. sedan följde vi hennes magkänsla mot bättre tider och kändisar som dricker kaffe på cafe som vem som helst. jag önskar bara att jag hade haft en egen magkänsla som kunde leda mig. till dig.
vi tumlade runt i en stad som kan bli för stor för vem som helst. skrattade medan vi dansade fram längs gator utan slut och jag blev yr av alla människor runt omkring. men du fanns alltid där, på insidan av mina ögonlock när jag slöt dem för att hitta balansen.
tiden gick som den gör och du bleknade allt mer. ju mer jag såg dig, desto suddigare blev du. till slut fanns bara känslan kvar, så jag började desperat att leta din blick i andras, men den fanns ingenstans. jag letade på gatan, vid bordet bredvid, på tunnelbanan, ingenting. bläddrade i tidningar, tittade på reklam, sökte i affärer. staden, tiden hade hunnit slukat dig, jag var för sen.
jag har aldrig varit den som hakar upp mig på människor, de kommer och de går. så har det alltid varit, men mitt hjärta slog långsamt när jag förstod att jag inte längre skulle känna igen dig om jag såg dig. alla ansikten jag hade sett dig i hade förändrat dig.
jag blundade när jag klev genom dörrarna, drog ett djupt andetag och andades ut det sista som fanns kvar av dig. ja, jag lämnade dig i en stad som stod i lågor och flög tillbaka till min verklighet. du var ändå redan långt borta.
men nu sjunger paolo för mig, som han alltid gör. han sjunge om äventyr som han mist och om starter som lämnas innan dem ens har börjat. jag kan inte låta bli att tänka på dig. jag har aldrig tyckt om det sorgliga i att säga 'hejdå' men den här gången vet jag inte vad jag borde känna. jag menar, vi fick ju inte ens ett 'hej'.
du gick förbi på gatan, satt i bordet bredvid, log mot mig på tunnelbanan. hon pratade på om det nya livet och staden, om hur världen aldrig sover. jag tycker om när hon gör så, som om vi är en del av allt det där stora. sedan följde vi hennes magkänsla mot bättre tider och kändisar som dricker kaffe på cafe som vem som helst. jag önskar bara att jag hade haft en egen magkänsla som kunde leda mig. till dig.
vi tumlade runt i en stad som kan bli för stor för vem som helst. skrattade medan vi dansade fram längs gator utan slut och jag blev yr av alla människor runt omkring. men du fanns alltid där, på insidan av mina ögonlock när jag slöt dem för att hitta balansen.
tiden gick som den gör och du bleknade allt mer. ju mer jag såg dig, desto suddigare blev du. till slut fanns bara känslan kvar, så jag började desperat att leta din blick i andras, men den fanns ingenstans. jag letade på gatan, vid bordet bredvid, på tunnelbanan, ingenting. bläddrade i tidningar, tittade på reklam, sökte i affärer. staden, tiden hade hunnit slukat dig, jag var för sen.
jag har aldrig varit den som hakar upp mig på människor, de kommer och de går. så har det alltid varit, men mitt hjärta slog långsamt när jag förstod att jag inte längre skulle känna igen dig om jag såg dig. alla ansikten jag hade sett dig i hade förändrat dig.
jag blundade när jag klev genom dörrarna, drog ett djupt andetag och andades ut det sista som fanns kvar av dig. ja, jag lämnade dig i en stad som stod i lågor och flög tillbaka till min verklighet. du var ändå redan långt borta.
men nu sjunger paolo för mig, som han alltid gör. han sjunge om äventyr som han mist och om starter som lämnas innan dem ens har börjat. jag kan inte låta bli att tänka på dig. jag har aldrig tyckt om det sorgliga i att säga 'hejdå' men den här gången vet jag inte vad jag borde känna. jag menar, vi fick ju inte ens ett 'hej'.
