Om nattpromenader som aldrig blir av, och knivmördare vi inte kan springa ifrån.
Jag lånade tre böcker på biblioteket igår. Läste för första gången på månader. Hackade tänder på vägen hem i mörkret och höll hand med han den där som jag aldrig trodde att jag skulle kunna gömma mig i. Han som snosar mig i nacken när jag håller på att somna i soffan.
Tänker på alla de där människorna som man samlar på sig. Både de som stannar och de som går. De som kommer tillbaka. Hur man får små bitar av andra personer, och hur man formar sig själv med dessa. Det lever så många människor i mitt hjärta och jag har lite svårt med det här att ju äldre man blir desto fler måste man sakna.
Jag vet en pojke som bär sin person utan på, utan att någonsin visa den för någon enda, och en annan som jagar livet utan att någonsin sluta. En flicka med ärr över hela själen vars skratt ekar så himla mycket högre än alla andras, bara för att de är så sällsynta. Jag har personer som inte varit mina personer till att börja med, men som jag nu inte kan tänka mig att vara utan. De oväntade. Och en vän som åkte för att träffa världen. Vi har inte setts på flera år, fast vi bara bor en timma ifrån varandra. Och så han. Han som jag kan bli osynlig tillsammans med, om vi båda blundar riktigt hårt och verkligen, verkligen vill.
Ibland saknar jag den där staden där jag blev den jag är också. Sedan tänker jag på hur det nog inte är sant, hur jag är en helt annan nu än när jag lämnade mina evighetsgator. Hur Oslo formade mig efter det, och så Stockholm och ett varv runt jorden också. Undrar vem jag kommer bli till slut, när allt är sagt och gjort.
___
(Sedan tänker jag att i en text om saknad så äger morfar en helt egen text);
Jag kände en gång en man som sprang snabbare baklänges än framlänges. Han cyklade som en dåre och brast alltid ut i sång när någon av oss bråkade. Jag var något av hans ögonsten och han blev min fasta punkt i en tid där allting bara snurrade. Vi pallade äpplen tillsammans från hans grannes äppelträd den där sista hösten.
Jag ser honom i mig, och i dig. Jag ser honom i fjärilarna i skogen och i solen när den letar sig in genom fönster och väcker mig alldeles för tidigt om morgnarna. Då hör jag hans hesa skratt i mitt huvud och börjar dagen med ett leende. Då finns han överallt.
Men han är också min sorg. Han är också de misstag jag inte vill ha begått, de misstag jag inte vill ha behövt lära av. Hans slut och min frånvaro i det, är det enda jag inte kan se en röd tråd genom när jag blickar bakåt. Han kommer aldrig få veta hur viktig han var för mig. Och om någon, så är han min saknad.
