malinteresia

ikväll
vill jag äga ord som vaggar in
och söver
som de bästa av melodier gör
som varma sommarvindar
med doft av hägg
medan solen sakta försvinner
bakom träden
som stjärnorna och
varm choklad i mörkret, kalla vinterkvällar.
ungefär som starka armar
som tillhör någon annan
men som ändå vilar, virade runt din midja
som kalla tår
under varma täcken
som filmer att fälla tårar till,
men inte av sorg utan av
vackerhet.
jag vill äga ord som får dig att
gäspa,
att kittla dig själv längs armen
och blunda en sekund längre än annars.

ja, någon kväll vill jag
(om du tillåter) vara
                        din alldeles, egna 
                                                   godnattsaga.

säg inte 'kärlek'
som om den någonsin skulle kunna förklaras med bara ett ord.

hon ler inte längre.
lägger armarna över ögonen
och blundar så att hon skakar.
vad ska hon göra,
utan honom..?
vi har alla förlorat
och vunnit
och tappat bort oss själva
för en sekund eller två.
aldrig hon,
hon var den som hade
allting uträknat, redan klart.
vad ska hon göra nu..?
jag önskar att hon kunde se sig själv
genom mina ögon idag,
jag önskar henne perspektiv
och erfarenhet.
för hon är ju egentligen så mycket mer,
så mycket bättre


i allas våra ögon.

jag har en vän som vill fly nästan lika mycket som jag själv. och om n i o dagar fly hon bort i en sekund eller två, bara för att sedan komma tillbaka. säger att hon ska prova och se, lista ut om hon trivs där hon hamnar. jag funderar som mest vad hon ska göra för att inte fastna där, så som man fastnar här. det kanske visar sig med tiden.. för min vän, hon vet precis som jag själv att det inte handlar om att fly från, och inte ens så mycket om att fly till, utan att det som mest bara handlar om att inte fastna.
"jag försvinner hela tiden, bara för att jag väljer att stanna kvar. håller aldrig andan men dör av minsta, lilla", så skrev jag till min vän för n i o månader sedan och hon vet att det fortfarande är min sanning, att livet gnager i mig medan jag slösar bort det.

men min vän hon vill resa för att träffa världen, tror att hon ska hitta sin egen person genom andras. jag hoppas att hon lyckas, hoppas att hon tillslut fastnar utan att livet börjar gnaga i henne. och jag tänker inte påstå att det inte kommer räcka, inte förklara hur hon kommer fly tills hon inte kan fly något mer, och sedan ändå vilja fly lite till. hennes hopp är mitt hopp. jag behöver henne. Jag är ju trots allt likadan, vill skriva om världen. tror att jag kan hitta min egen person genom orden. hoppas att dem ska kunna fylla igen hålen som svider när den mörka färgen droppar.

och jag vill nog bara säga till henne att hon nu springer mycket bättre än vi någonsin gjort. hon springer nu längs annat än de där evighetsgatorna som tror att de bor i våra kvarter. jag vet att du kommer träffa världen, nästan lika mycket som jag kommer skriva om den. och att jag kan komma att skriva om den, nästan lika mycket som du träffar den.