malinteresia

dagen har spenderats på sten, på vatten och med lite sand i sandalerna. så där lite lagom svensk-sommar-prippsblå-reklam-gamla-barndomsminnen-känsla har härjat i mig. och som jag nu är så kom jag på mig själv, mitt i allt med att försöka komma på hur timmarna som drev förbi med förbipasserande båtar kunde ha varit bättre. glada andra i flytvästar och lite kläder, mycket hud vinkade glatt åt oss där vi satt. vi vinkade tillbaka.

det enda jag kunde komma att tänka på var du. inte allt för specifikt, men den där speciella någon, ni vet. självklart blir helhetsintrycket aningen bitter-ljuvt på grund av detta, men å andra sidan blir allting aningen så för mig. som jag vill ha det skulle nog någon säga. skulle jag också säga (men tro inte att du kan mig för det).

hur som helst så kan jag knappt komma ihåg hur jag spenderat någon midsommar före denna. någon på havsbadet, andra i stan. minns någon vad det var för väder? vad gjorde jag ifjol?

idag började jag i en säng hos någon som jag älskar, fortsatte till snabbköp med utlandskänsla, stressade lite men trivdes ändå och innan jag visste ordet av så satt jag i solen och predikade lite lagom om hudcancer,  vi puttrade och vi raceade, sedan förtöjde vi och knöt fina knutar. god mat, god kaka, fint sällskap och någon spindel här och var. som det ska vara och när jag kom hem så sken fortfarande solen. hoppas ni haft det bra ni med, glöm inte att det kunde ha varit bättre. jag kommer aldrig nöja mig och skam den som ger sig.

god natt gott folk.

i film varierar vädret efter huvudpersonens humör. jag antar att jag sitter i verkligheten, eller att filmen handlar om någon annan. jag fryser inte ens, barfota i hammocken på vår altan.

huttrar ändå.

idag gråter jag och alla transvestitspöken i himlen (jo, för jag sa så) och vi borde egentligen vara i göteborg. i sunderbyn vid en sjukhussäng. eller redan på väg, lång härifrån.

vi skulle inte stanna förrän vi lyckats resa från sorgen. vi skulle aldrig stanna.

jag har varit borta alldeles för länge för att kunna låtsas som om ingenting har förändrats. hur naivt det är att tro att allting som vi inte är en del av, inte är. tiden står aldrig still bara för att vi råkar vara någon annanstans.

det är juni och jag hittar tussilago i diket längs med vägen där jag går. vinden bråkar med solen om värmen och molnen hjälper till. jag tittar tyst upp mot himlen, som drömmare gör mest och önskar att jag egentligen var något helt annat.

det tar emot. varje steg och varje andetag. varje ögonblick som jag inte kan göra till mitt eget. dikterna skriver sig själva nu, det går av bara farten. jag tappar ord för att ge plats åt nya medan de håller på.

och sedan går jag hem, som jag gör. till huset där kylskåpet aldrig står tomt, men där vi ändå äter som mest på varandra. för stunden, i alla fall.

jag funderade för någon dag sedan på att ta bussen, bara åka. jag tar aldrig bussen längre. den går aldrig hela vägen fram. jag skulle vara tillbaka innan någon ens märkt att jag varit borta eller aldrig ens tänka mig tillbaka hit.

jag vill så innerligt hitta någon som är som jag. jag vill le och tänka att 'dig kommer jag aldrig förstå mig på' samtidigt som han tänker samma sak. inget mer än så.

jag lämnar tussilagon i diket, går längs vägen som jag alltid går.