En sådan där dag då . , ! ? bara känns överflödigt
vissa dagar äger verkligen ingenting sådana dagar lever jag på luft bryr mig inte om någonting men det kan inte pojken som hade allt men ville ha mer och därför slutade utan något alls att man aldrig lär sig han med hjärtat utanpå och hon hon som blundar för allting och ser därför ingenting har därför ingenting att dem aldrig lär sig kan aldrig förstå att bara för att man greppar efter mer så betyder inte det att man måste släppa det man redan håller i borde hålla i jag hoppas att dem aldrig lyckas glömma lyckas bli människor på riktigt sådana där som aldrig lär sig
vet ni hur små ni är hur stor världen är och hur man blir större av varandra vet ni som jag vet att man växer inte så mycket på längden när allt kommer omkring och inte heller på bredden nej man växer på riktigt i ögonen på den man älskar och vissa dagar är det det enda som får betyda någonting
sådana dagar lever man på varandras luft bryr sig inte om någonting annat att ni aldrig lär er men så glömdes också det bort och till slut kan det hända att de till och med började krympa i varandras sällskap tappade bort den valda vägen eller glömde att vandra fritt hemskheter och ensamma kalla tår under två täcken och en filt men det värsta av allt var nog att de glömde kärleken också
livet är ett annat nu och även om allt det där är sant och hemskt och alldeles för jävla onödigt så tror hon sig ha lärt sig nu tror sig veta bättre kunna bättre men önskar sig innerligt att han inte hade lärt sig en helt annan sanning och vem har rätt för någon har ju fel men det lär de aldrig få veta för så mycket har de inte lärt sig när allt kommer omkring men i slutändan borde det till viss del sena kvällar och kalla nätter tidiga morgnar och kanske någon helgdag här och där ändå få handla om den där förbaskat överskattade tvåsamheten som hon aldrig riktigt stått ut med innan han ramlade in i hennes säng en natt för två liv sedan med tandborsten i munnen och världens flin på läpparna det blir vad det blir men sådant som är värt att kämpas för det kämpar man för och sedan blir det ändå vad det blir att vi aldrig lär oss
29.10.12
Idag skulle du ha blivit 85. För fyra år sedan åt vi tårta på kvartersbageriet och jag trodde fortfarande, naivt nog, att du skulle leva för alltid. Den hösten förändrades allt och jag har önskat mig omöjligheter sedan då.
När du försvann försvann också jag på sätt och vis och jag söker fortfarande efter dig i min ensamhet. Kommer på mig själv med att längta hem bara för att få sitta bredvid vid köksbordet. Höra på radio och prata hockey.
Du finns inte längre någonstans men jag bär med dig överallt. Jorden runt och tillbaka igen och just nu är du stockholmsbo. Förlåt. Men vad annars kan jag göra? Ingen har nog någonsin saknat någon så som jag saknar dig, så jag måste.
Jag hoppas också, naivt nog, att du har förlåtit mig. Men jag vet inte. I fyra år har jag själv försökt förlåta mig, det går sisådär.
Hur som helst. Jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud, lika tydlig som om vi hade pratat igår. Varje fjäril jag ser är du. Och jag kunde inte bry mig mindre om hockey men hejar självklart fortfarande på Luleå, för din skull.
Grattis på födelsedagen, morfar. 85 hade klätt dig fint.
Jag kommer alltid älska dig.
Evighetstankar
Jag lekte kurragömma med ärtan idag. Hon kommer alltid vara min lilla favorit. Fast hon är bättre på att leta, sämre på att gömma sig. Alltid supersött ihopkurad under köksbordet. Inte som jag som kan hålla mig gömd i nästan 4 år.
Vi glömde bort så mycket. Slutade räkna fräknar. När ögonfransar faller önskar jag mig lycka. Jag vet, det är en bred och vag och oklar önskan. Sedan tänker jag på dig. På tvillingarna på näsan och dom där händerna som jag kunde gömma hela mitt ansikte i.
Men jag tänker framåt också och ibland känner jag helt och klart och starkt att du är borta. Kan inte avgöra om det är en känsla jag borde hålla fast vid eller undvika. För jag vet att om jag går nu, finns det ingen väg tillbaka.
Om att våga vara vackra ting.
Badrumsgolvet är kallt. Jag minns inte vilken säng vi sov i, men vi har varit här förut. Det känns i hela mig, men det var länge sedan nu. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt och dagarna blir längre än dom behöver vara. Jag minns för mycket. Tiden går. Du ringer inte.
Det är konstigt hur man kan glömma allt man har medan man har det, för att sedan minnas allt när det försvunnit. Det är såklart självplågeri, men samtidigt ingenting jag riktigt kan rå för. Jag kämpar oftast mellan 9 och tio varje morgon med att inte minnas din varma hud i sängen i det där rummet där väggarna var alldeles vita. Hur huden vid din näsa var min favorit, just då. Och hur dina linjer blev skarpa i det lilla ljus som letade sig in om kvällarna när allting var tyst. Förutom 21an som körde fram och tillbaka mellan Helsfyr och Aker Brygge.
Vill så gärna se framåt, men behöver kunna se dig. Jag är inte redo att låta dig gå. Du finns överallt i det som varit så jag har nog fastnat lite där, där porrljuset lyste in om morgnarna och stjärnorna gnistrade i taket. Där vi kunde ha blivit vad som helst, men blev det vi blev.
Jag vet att du också känner saknaden, kämpar med en alldeles för stor säng och ett hem som inte längre är vårt. Jag vet att du känner att du behöver göra något, behöver bevisa något för dig själv. Kanske också för andra. För mig. Jag vet att du kämpar, men älskling jag står inte ut med att vi bara har att välja mellan att vara sorg eller att vara ingenting, när jag vet att vi skulle kunna vara allt det där vackra vi drömde om. Drömmer om.
Jag tänkte åka dit igen. Där bollarna säljs i 3-pack och där vi ännu inte var någonting riktigt bestämt. Det är väl en form av självplågeri det med, men jag behöver gå tillbaka till början. Hitta känslan och försöka hitta rätt. Jag vet inte vad annars jag kan göra. Du värker i hela mig.
