the mixed tape
jag vet inte, det känns inte som jag, men
jag har inga ord åt dig. inga som duger i alla fall
så jag ger dig fyra låtar, som egentligen borde ha varit
ett helt blandband. hur som helst;
john legend - ordinary people (varsågod, du får tillbaka den)
damien rice - accidental babies
evanescence - my immortal
the cardigans - 03.45: no sleep (den är egentligen till mig själv)
den går att utöka, helt klart
men det kan hända att vi redan har dödat varandra
vid det här laget, ätit upp oss själva.
vi kommer aldrig att räcka till, du vet det, va?
last request
hur kan det någonsin vara fel? så rätt. fel. minns du? det är skönt att vara mänsklig, skönt när allting blir suddigt. men jag minns. försöker hitta någon sorts struktur, några skarpa linjer att följa. mitt huvud snurrar igen. varför låter vi omständigheterna bestämma? dem är ju våra, eller hur? ändå äger dem oss som vi aldrig kommer att äga dem.
man glömmer bort hur sällan saker och känslor och handlingar känns äkta. minns du senast du såg någonting riktigt, från hjärtat? jag står inte riktigt ut med mig själv. utan dig. han med henne. står du ut, utan mig? det enda riktiga jag kan hitta, det knarkar.
jag flyr från mina känslor, var är omständigheterna? var är du? du som slår mina tankar och känslor och undanflykter hela tiden, gång på gång. jag kommer på mig själv med att undra, önska. jag vill slå tillbaka. men jag vet inte. du kanske ser i suddigt. jag kan inte låta bli att tänka på det. jag kan inte låta bli oss.
(och jag ber om ursäkt, någon gång kanske det blir vackra ord. just nu är det bara vad det är)
man glömmer bort hur sällan saker och känslor och handlingar känns äkta. minns du senast du såg någonting riktigt, från hjärtat? jag står inte riktigt ut med mig själv. utan dig. han med henne. står du ut, utan mig? det enda riktiga jag kan hitta, det knarkar.
jag flyr från mina känslor, var är omständigheterna? var är du? du som slår mina tankar och känslor och undanflykter hela tiden, gång på gång. jag kommer på mig själv med att undra, önska. jag vill slå tillbaka. men jag vet inte. du kanske ser i suddigt. jag kan inte låta bli att tänka på det. jag kan inte låta bli oss.
(och jag ber om ursäkt, någon gång kanske det blir vackra ord. just nu är det bara vad det är)
ordinary people (du är mitt bultande, röda)
jag gav bort honom.
han sparade mitt hjärta på sin vägg, jag sparade hans längst bort på min bokhylla.
sedan lämnade jag honom till henne, men han försvann inte. försvinner aldrig. som om någon av oss någonsin skulle släppa taget om sitt bultande, röda. han kommer alltid finnas där, mittemellan var jag är och borta. ge mig sina blickar som alltid stannar längs mina linjer lite för länge för att dem ska kunna passera som osynliga. och jag hoppas att han alltid kommer dränka hela min person i sina ögon när jag förmår att se åt hans håll.
men tänk om han någon gång, när hans blick stannat längs mina linjer lite längre än den borde ha gjort, råkar se så pass långt in att han ser min tomhet, min hemskhet. tänk om han börjar hata mig, förakta mig. spottar från sitt 'mittemellan' mot mitt 'var jag är' för att sedan vända bort sin blick och gå. det skulle döda mig. strypa mig. äta upp mig inifrån och ut. sticka hundra knivar genom min person. ta mina andetag ifrån mig.
det skulle, sakta men säker sudda ut alla de där linjerna
som han gett mig. som bara han kunde ge mig.
för att punkt och !,-? betyder slut och paus och andhämtning och för att jag inte riktigt vill se det ännu
vissa dagar äger verkligen ingenting sådana dagar lever jag på luft bryr mig inte om någonting men det kan inte pojken som hade allt men ville ha mer och därför slutade utan något alls göra att han aldrig lär sig att hon aldrig försöker lära honom hon som blundar för allting och ser därför ingenting har därför ingenting att dem aldrig lär sig kan aldrig förstå att bara för att man greppar efter mer så betyder inte det att man måste släppa det man redan håller i borde hålla i jag hoppas att dem aldrig lyckas glömma lyckas bli människor på riktigt sådana där som aldrig lär sig
vet ni hur små ni är hur stor världen är och hur man blir större av varandra vet ni som jag vet att man växer inte så mycket på längden när allt kommer omkring och inte heller på bredden nej man växer på riktigt i ögonen på den man älskar och vissa dagar är det det enda som får betyda någonting
sådana dagar lever man på varandras luft bryr sig inte om någonting annat att ni aldrig lär er
vet ni hur små ni är hur stor världen är och hur man blir större av varandra vet ni som jag vet att man växer inte så mycket på längden när allt kommer omkring och inte heller på bredden nej man växer på riktigt i ögonen på den man älskar och vissa dagar är det det enda som får betyda någonting
sådana dagar lever man på varandras luft bryr sig inte om någonting annat att ni aldrig lär er
