som ingenting när allt annat kommer omkring
dagar som alla andra, äger ord som ingen talar om.
någonting är annorlund, men jag sätter inte fingret
på det, bara för att det är så fult att peka.
blundar istället och sväljer meningar om känslor.
dom ska ju kännas, eller hur? inte sägas, inte skrivas.
men jag verkar lika oriktig som de okända känslorna.
'ångest' viskar dem och jag lever på det onda, som jag alltid
gjort. bara för att jag är som mest just när det skär som värst.
ja, bara för att precis då är jag helt och hållet oskriven.
orkar lite mer för varje gång jag dör en aning, andas bara när
det verkligen behövs och drar penseldrag av svart mellan
varje andetag, är ingenting när allt annat kommer omkring.
men det är just det med att leva igen efter att man dött, just
det med att sluta gräva och börja fylla igen alla gropar istället,
gå vidare, släppa taget och hitta nytt, hitta rätt, hitta bättre.
forgive but not forget, liksom.
tillåta sig själv att faktiskt måla svart, men sedan också tvinga
sig att måla om i en annan färg när det mörka är som mörkast.
'bara för att jag har så rysligt tunga skor'
vissa kvällar,
kan jag se honom
leka med
papperssvalorna
som flyger högt över
hustaken.
och i ögonblickslånga
ögonblick som får
tiden att stå still,
så önskar jag mig lika
blank och lätt
som ett a4-ark.
om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi..?
böjer och vrider och vänder upp och ned, så att ingen annan ska ta
dem för sina. och jag ljuger för alla, mest för mig själv.
om du ville veta så tycker jag att 'linjer' är det vackraste ordet just nu.
jo, just det! jag vet att vackra ord finns, fast jag låtsas bara inte om dem..
jag borde egentligen göra en tio-i-topp-lista tror jag, men det orkas inte med.
andra förstår sig inte heller på när jag läser böcker bara för att hitta den
finaste meningen. och jag vet inte riktigt själv, men ibland så säger
en ensam mening så mycket mer än en hel bok i sig.
som den här pojken jag känner, han sa en gång flera gånger på samma gång att
'malin, du passar i regn' och jag sa inte emot, bara för att han hade lyckats med
det där vackra, men egentligen har jag alltid tyckt att jag passar bäst i norrsken..
nu vet jag inte längre vad det var jag ville säga med allt det här,
och om sanningen ska fram så fortsätter jag nog bara skriva nu, när luften
börjar tappar syre för att göra rum åt alla de där orden som flyger.
men jag kan säga er att ett annat fint ord som jag vet, det är 'ordbajs',
och därför dedikerar jag detta inlägg till min vän, bajsanna!
s-arn, arn, arn.
(det här är så fel)
jag hatar att
jag låter
dig få rätt nu.
ja, jag hatar att
jag inte lät
dig få rätt
från första början,
då jag kunde
ha gjort någonting
åt saken.
men jag försvann
en aning,
drunknade i din
person.
lät dig omsluta
mig ett
ögonblick,
bara för att släppa
taget och
ge dig fel.
säga att
'ögonblick är
bara ögonblick
och ingenting
man kan dra ut på'
för att sedan
se dig gå och
sedan ångra mig
och sedan
(höra dina ord och)
ge dig rätt.
vill du gaffla?
vi låg aldrig sked.
nej, det var helt enkelt för
uppenbart
hur våra linjer inte gick ihop,
och så här i efterhand
kan det kännas dumt
att vi aldrig formade oss
mer efter varandra.
men ibland tänker jag att
vi kanske tyckte om att ligga
precis som vi låg,
och att vi behövde faktiskt
inga bestick för att vara
nära varandra.
vi grävde inte hål i varandras hjärtan
för du ville inte somna med blod under
naglarna, och jag ville inte somna alls.
sedan grävde jag hål i mig själv istället,
när du andades tungt bredvid, bara för att
hitta en väg ut, eller kanske in. vad vet jag..
hålen blev hur som helst aldrig stora nog
att kunna fly genom, men inte heller små
nog att kunna ignorera. så tillslut åt jag
nästan upp oss båda, bara för att jag var
hungrig på livet.
och sedan slog det mig att jag aldrig
kommer bli mätt, och så grävde jag igen.
bara för att jag inte vet vad jag annars ska
göra. och jag kommer snart ha grävt mig
till en helt annan världsdel, ska du se.
nej..?
det gör jag inte.
och nej,
det gör du inte.
men viktigast av allt:
nej,
det gör vi inte.
jag vill tro
i samma stund som vi
förälskade
oss i de där lyckliga sluten
så bleknade tidens
betydelse en aning.
för att spara
lyckan
till det där sista
vore detsamma som att låta
den dricka hembränt
tills den spyr på sig själv
och däckar,
bara för att sedan se den vakna
till liv
på en kall parkbänk
morgonen där på,
med falsklegget som aldrig
kom till användning
i ena handen
och ordet 'bark' skrivet med
läppstift i pannan.
se den vakna till liv
när tiden för länge sedan
runnit ut för
så väl efterfesten som
för dig och lyckan.
