damien
Varje ord sjunger han för ensamheten i mig.
Ja, han sjunger den ur sig själv och in i mig.
Han vet.
Tröstande ord i mörkrets timmar.
Hans hjärtskärande röst ekar i tomma själar.
tomma själar, precis som min.
Och han vet.
Hand i hand somnar jag ensam.
Jag kommer alltid finnas, aldrig lämna dig.
Hjärtat ger allt det har för att orka.
Men du vet ingenting.
i surrender
Matchen är snart slut, men du har redan gett upp.
Du gav upp och jag förlorade.
vem vann egentligen?
Ingen vet riktigt säkert, men inte var det vi.
Jag kom två, det gör jag alltid.
Imorgon är en ny dag, men denna har just börjat.
Jag vet inte om jag vill stanna eller snabbspola tiden.
Blir det någonsin bättre?
Jag vill ingenting, ingenting alls.
Nej, jag vill inte längre, nu slutar jag.
I surrender - just like you've already done.
you and i
Och kanske var det dumt av mig att inte stanna upp.
Tiden rann ifrån mig och vi fastnade på nytt.
Jag lät livet leva sig självt.
Kylan biter fast och håller om.
Den håller så hårt att kinderna färgas röda.
Stjärnorna för oss in i natten,
bort från alla andra och närmre varandra.
Du har hjärtat utan på, jag vet inte ens om mitt finns.
Natten är så fridfullt att ingen vågar bryta tystnaden.
Besluten lämnas till mig för att bli tagna
och orden ekar i hela mig.
"Vi vandrade din väg, andades din luft, såg, lyssnade
och älskade genom dig. Nu är det upp till dig".
Livet sprang ikapp och slog omkull mig.
Det enda som finns i mina tankar är ett hårt och stadigt grepp,
någonting jag minns, nästan som ur en dröm.
Jag viskar de enda ord jag hinner innan rösten dör bort,
"Håll mig kvar".
mitt monster och jag.
en rädd, liten varelse som inte vill kämpa mer.
Hon skriker lungorna ur sig med sin stumma röst.
- Lilla vän, vet du inte att i denna värld hittar du ingen tröst?
Hon bankar och slår för att få människors uppmärksamhet,
men hur mycket hon är försöker, så är det bara jag som vet.
Hon vill så gärna stå i centrum med sina osynliga, fula tassar,
Hon vill älska alla hon ser, men jag tycker inte det passar.
Hon ser världen med mina ögon, men tycker ändå den är underbar.
Jag ser allt jag saknar, hon ser allt jag har.
Jag hatar henne, för hon tvingar mig att minnas.
Hon hatar mig, för jag låter inte henne finnas.
Jag har lyckats göra henne osynlig för alla andra,
men vi vet båda två att vi föralltid är fast med varandra.
drömmen om en dröm
en dröm som kunde ha varit en film.
Vi låg i en hög av gamla tidningar, med benen i luften och läste hög för varandra.
Meningar vi själva skrivit, dikter på konstiga språk - bara för att vi kunde.
Det var mörkt, men vi mådde bättre än aldrig förr.
Vi hällde sand på brända cd-skivor medan ett skellet dansade med våra sinnen.
I min dröm fanns inget rätt och fel och jag vet inte ens vem av oss som var jag.
Jag fanns nog i båda två, fast ingen av oss egentligen existerade överhuvudtaget.
Texten vi läste var bekant på något vis, så vi läste aldrig fel.
Allting var rätt, bara för att jag sa så.
ensam kvar.
Hon pratar inte längre.
Det ser ut som om hon är tom på ord.
Tom på bra saker att säga.
Orden räckte inte till och tiden sprang förbi oss,
vi märkte ingenting.
Man ser i blicken att hon vill ut.
Hon vill härifrån.
Det slår mig att hon kanske redan gått.
igår är bortglömt, imorgon.
Jag står stilla, ser hur den rör sig.
Framåt. Tiden går aldrig bakåt.
Den vänder sig inte ens om och tittar
tillbaka på allt den lämnat.
Jag undrar om tiden glömmer.
Jag undrar om jag glömmer.
- Kanske imorgon, vi får se.
...
Det finns inget, inte ett enda, bra svar på frågan.
Varför gråter man..?
Jag är missförstådd. Jag vet att ni tror er förstå,
men ni misslyckas, precis som jag själv.
Jag är för känslig. Jag känner känslor som jag
inte ens bär på. Dom äter mig inifrån.
Jag älskar, jag hatar.
Jag vinner, jag förlorar.
Jag är olyckligt kär i världen och ofrivilligt gift
med det liv jag alltid levt. Jag är fast.
Jag är rädd för ensamheten. Jag klarar inte av
mig själv, jag blir för mycket utan andra.
Jag är rädd för gemenskapen. Jag blir för
lite tillsammans med er.
Jag har förkastat, hatat och struntat i det
som ska hjälpa mig framåt i livet.
Jag är otillräcklig, idiotiskt naiv och misslyckad
på många sätt och vis.
Listan kan göras lång,
men jag gråter bara för att tårarna kommer.
idag är igår, imorgon.
hon skakar på huvudet igen.
Ingen vet riktigt varför, det är nog
en reflex - att skaka på huvudet.
Jag står på andra sidan människan och tänker
att hon skakar kanske när orden inte räcker till.
Det är nog därför hon gör det så ofta, för vem
hittar egentligen de rätta orden, när de behövs?
Hon vill fly. Det var länge sedan sist, men nu vill hon det igen.
Jag kan inte övertala henne att stanna, men jag hoppas ändå.
Alla dessa år under tystnad. Hur vi slogs, hur vi argumenterade,
hur vi resonerade, hur vi skrek, hur vi grät, hur vi blödde - allt under
tystnad, men alltid tillsammans.
Hon är borta nu, utan ett ord. Lika osynlig som mina handlingar,
lika tyst som mina tårar, lika färglös som min människa utan henne.
vem vet?
Jag vet inte om jag ens vill att det ska ringa,
men tanken håller mig ändå vaken.
Jag försöker att inte blunda, men ögonlocken faller
allt tyngre för varje gång.
Det ringer inte.
Om man nu inte räknar tjutet i mina öron,
det som inte gett sig av på fyra, långa år.
två är också långt, men sex ännu längre.
Jag vet inte hur man räknar rätt..
Jag vet inte om det är fel, eller om jag inbillar mig.
Borde det inte ringa?
Det här är nog inte vad jag hade väntat mig.
De sagda orden räcker inte till,
de skrivna är överflödiga.
Vi representerar varsitt.
uppdelade.
Det kommer aldrig bli helt rätt, det här.
Jag sover själv i natt.
vägar till himlen
Jag vill inte tro att livet är en väg.
Jag vill tro att livet är mer som en himmel.
Vägar måste följas, vägar går bara att
svänga av om man hittar sig en ny,
och då är man ju fortfarande på en väg.
Det är bara det att det är en annan.
I himlen kan man flyga fritt, välja själv.
Fast nu slår det mig att jag har ju inga vingar.
Om livet var en himmel skulle jag nog mer,
bara falla genom det..
Kanske är så det är, man faller och faller,
och när livet väl är slut, då landar man.
Det slår mig att himlen hör efterlivet till,
om man nu varit en god människa vill säga.
Så livet kanske bara är en väg trots allt,
som knyts ihop med andra vägar där vi går,
där vi då och då möts och där vi ibland svänger.
I så fall tror jag att jag nu har svängt, utan att
vänta på en korsning.
Jag tror jag lämnat min väg, utan att hitta en ny.
undra om man möter människor utanför
livets nätverk också..
ordinary people
Vi tappade bort det viktigaste någonstans på vägen.
Sökandet hjälper inte längre, det är borta.
Vinden kanske tog det, och hur som helst så blåser den
inte förbi oss längre.
Och mörkret hjälper inte heller,
ändå är det så tilltalande och vackert,
precis som det vi tappade bort.
Jag vet inte, helt ärligt.
Jag vet inte.
Man måste hålla hårt, för att lyckas hålla kvar.
Vi släppte taget båda två.
Jag älskar dig, villkorslöst.
Men vi kan inte fortsätta, inte förrän vi hittat det vi tappat.
Inte förrän vi hittat vad vi saknar.
inte förrän vi hittat oss igen.
