malinteresia

Låt oss upphöra här och nu. Snälla, låt oss frånta oss själva chansen att förgöra varandra.

Jag har slutat tro. Hur ska vi kunna rädda varandra, när vi inte ens kan rädda oss själva? Hundratals människor dör i ett krig långt bort, i någonting som liknar en annan värld. Resten av oss läser tidningar och ser nyheterna och undrar när de människor som vi ser i rutan ska stanna upp och se sig omkring på all förödelse dem skapat. Ja, resten av oss ser på tv medan andra också dör på gatorna utanför våra låsta dörrar. Och jag har svårt att förstå hur förblindade människor kan bli av hat och historia och idiotisk propaganda. Svårt att förstå hur vi kan ojja oss och intala oss själva att vi inte är en del av problemet.
Min bror svär och säger 'judejävlar' medan han drar paralleller till förintelsen och frågar retoriskt om vi någonsin kommer att lära oss, om vi någonsin kommer att veta bättre. 'Dem förtryckta har blivit förtryckarna och historien upprepar sig'. Jag vill säga emot honom, men kan inte, vet ju att han har rätt. Undrar istället om vi någonsin kommer att förstå vad vi gör mot varandra. Om vi en dag kommer vakna upp och bara vilja dö för allt lidande vi orsakat. Jag hoppas i alla fall att världen snart ska inse ironin i att kriga om ett land på en planet som vi tillsammans håller på att utplåna. 
Och jag kan inte låta bli att tycker synd om barn som gråter och människor som går vilse i sin egen ensamhet. Ja, synd om dem som slutat sina liv för att ingenting går att göra, och om dem som dog för att ingenting gjordes. Synd om mannen som uppfann dynamiten medan han villkorslöst trodde att människan skulle handla rätt. Och också om dem som dödar och dem som försöker rädda, och om dig och om mig.

För visst är det synd om alla oss människor, vi tillhör ju trots allt denna självförgörande art.

Ur B. K. Öijers 'Giljotin' och bara en av många underbara:

'ett
utslitet golv
till minne
av alla bleka kopior
som besökt
vår kärlekshistoria'