malinteresia

det värsta är
hur meningslöst allting är
hur jag tuggar melon
men sluter ögonen och äter dig
hur jag hör längtan på din röst
och hur jag stänger av
hur du tror att jag spelar spel
hur jag tror att jag inte alls spelar
att allting är för din skull
hur allting egentligen är för min skull.

hur hon alltid sitter bredvid
hur hon tog min plats
och hur jag lät henne
hur du lät mig låta henne
hur du smakar melon i hennes mun nu
men fortfarande i min person
hur du vet att jag vet att hon vet
hur alla vet
hur meningslöst allting egentligen är.

jag tycker om att se foton från liv som jag inte lever. helst liv på resande fötter, med luft under vingarna och hela fadderullan. man börjar som undra över allt som man sitter och tittar på, hittar på egna historier för att fylla luckorna och bildar sig en uppfattning om människor man aldrig ens träffat. jag måste nog ut och resa snart. och då menar jag resa-resa, inte fly någonstans en vecka bara så där, för att man tror att man är less på alla hemma, fast man egentligen bara är less på sig själv. jag har tänkt på det också, hur man blir annorlunda när man är borta och inte hemma. jag har en kofta som jag har köpt i london, den har fortafrande inte blivit använd. den passade så mycket bättre där och blev helt fel när jag kom hem igen. och inte för att jag någonsin varit ute och rest riktigt på egen hand någon gång, inte för att jag vet, men jag har fått för mig att jag skulle växa som person om jag försvann ett tag. fast å andra sidan så är det en ganska vanlig sak att tro, tror jag.
det känns lite jobbigt, för det är så mycket jag vill göra på samma gång, så jag gör nästan ingenting.. jag är inte så bra på att planera för framtiden. vill helst att allting ska hända typ nu. men jag tror att jag ska börja med att gå igenom gamla bilder och kanske lägga ut några här, så ni kan få undra lite över mig. ja, det var väl det! god kväll.

jag läser i den lokala tidningen om hur sexton personer avslutade sina liv i veckan, på en skola i ett land jag aldrig varit i. jag kommer på mig själv med att hålla andan. bara för att det är vad alla borde göra. bara för att mitt köksbord och mina väggar och det kalla, vita utanför gör detsamma idag. men det slår mig också att denna artikel är bara en av andra. och för mig är det helt oförståeligt att inte hela tidningen, alla tidningar, handlar om detta.
ingen annan nyhet känns värdig att dela dag med denna. men å andra sidan så borde veckans resterande dagar handla om hur vi ska stoppa krig eller rädda svältande barn eller kanske vår planet, från oss själva. så är det inte, och jag har vant mig. det har vi väl alla. Under "ungdomar som dödar ungdomar och eggar andra till att göra likadant" så kan man läsa om hur svenskar klättrar på "rikast i världen-listan" och med ens så har vi normaliserat, accepterat och låtit det onda ta över. känner ni inte hur vi, gång på gång låter det äga oss..?